Andreas Söderlund, 29 år, är frilansjournalist och Jönköpingsbo sedan 2004. Som ung var han rasist. På väggen i lägenheten hänger i dag den klassiska bilden tagen av Hans Runesson i Växjö, 1985. Då visade Danuta Danielsson civilkurage. Vad kommer Jönköping att visa nästa vecka, undrar krönikören. Foto: Robert Eriksson

Damen med handväskan, mitt barn och jag

Låttexten var ett tal av Hitler. Han sa någonting om judar. 
 Coolt, sa jag, och bad om att få se på skivomslaget.
 Jag var 16 år och plötsligt var det allt vi pratade om. Andra Världskriget. Gaskamrarna. Och Nationalsocialistisk Front.
 Det var en tonårens dragning till det förbjudna - som landade i nazism.
Låttexten var ett tal av Hitler. Han sa någonting om judar. 
 Coolt, sa jag, och bad om att få se på skivomslaget.
 Jag var 16 år och plötsligt var det allt vi pratade om. Andra Världskriget. Gaskamrarna. Och Nationalsocialistisk Front.
 Det var en tonårens dragning till det förbjudna - som landade i nazism.

Vi hade umgåtts sedan dagisålder. Vi klarade oss bra i skolan. Vi kom från hem med bra ekonomi och hade det mesta vi önskade oss. Men någonting hände.


Jag vet inte var det kom ifrån eller vem som började. Plötsligt skrattade vi åt skämt som det skulle vara straffbart att publicera här. Stereon spelade Ultima Thule och Pluton Svea. Det fanns få invandrare i södra Finland - men vi hatade innerligt alla som lyssnade på hiphop. 
Det varade några månader, kanske ett år. Kängor med stålhetta skulle det vara - men det hann aldrig bli rakade skallar.


Jag kan försvara mig med att jag oftast stod på mig och diskuterade emot när jag tyckte de andras värderingar spårade. Men jag skrattade åt skämten.

 

I dag är jag sedan länge uttalat antirasist. Men jag tänker på det där ibland. Det skrämmer mig hur snabbt det kunde gå.

Där jag växte upp i södra Finland fanns under de åren inga nazistiska rörelser. Det fanns ingen organisation som fångade upp oss. Det fanns inga vuxna som uppmuntrade vår galna revolt. Och det kanske var det som var räddningen som gjorde att vi alla i kompisgänget snabbt lämnade det där långt bakom oss. Ingen av oss hann bli nazist.

 

Så är det inte i Jönköping.


Det är bara dagar kvar tills Sveriges största nazistiska parti demonstrerar här - igen.
 Här finns i dag flera vuxna som uppmuntrar de unga att gå åt fel håll.

Jag minns de rasistiska talen förra året.


Jag minns Jönköpingsborna som stod tysta på gatorna och såg på.


Jag minns ungdomarna som maskerade sig och kastade stenar.

Vi har inget facit - men det förvånar mig om inte några revolterande 16-åringar lockades till naziströrelsen den dagen.

 

Vi backar bandet.


Vi går tillbaka till den 13 april 1985 i Växjö.


Det var den dag då bilden togs som senare valdes till 1900-talets bästa nyhetsbild. Vi har alla sett den - Hans Runessons bild på damen som svingar sin handväska mot huvudet på en nynazist. Bilden har senare blivit en bronsskulptur som just nu ställs ut på Edsviks konsthall i Sollentuna.


Damen hette Danuta Danielsson. Hon kom ursprungligen från Polen och hade där förlorat sin familj under förintelsen. Hennes hat var förståeligt av flera skäl men på bild blev hon fram för allt en symbol för den vanliga människans kamp mot nazismen. Och hon var inte ensam. På Youtube kan du följa SVT:s nyhetssändningar från den dagen. Du kan se hur tusentals Växjöbor först kastar ägg på nazisterna och sedan bokstavligt talat jagar dem ut ur stan. På tv-bilderna syns både unga och äldre. Finklädda och vardagsklädda. Det var att enat Växjö som hade fått nog. Och observera: de jagade ut nazisterna ur stan - de kastade inte sten på polisbilar.

 

Jag kommer aldrig att uppmuntra till våld. Varken mot nazister eller någon annan. Varken med gatstenar eller handväskor. Men det finns samtidigt någonting vackert i bilden på den vanliga människan som säger ifrån. Vi kan inte berömma våldet. Men vi kan lyfta fram kraften som uppstod när alla sa nej.

 

Om vi leker med tanken. Vad skulle hända om alla som bor runt Västra Torget öppnade sina fönster, skruvade upp volymen och överröstade nazisterna med Mikael Wiehe? Det här är mitt land, det här är ditt land… Eller om vi gjorde en Ghandi och alla tillsammans satte oss ner på gatan där nazisterna ska marschera? Eller om vi slår upp ett tältläger på Västra Torget och tar tillbaka stan redan innan nazisterna hinner ta den ifrån oss? Vi älskar er, kan vi säga när nazisterna kommer, och vi hoppas att ni älskar oss alla.

 

Få av oss är beredda att göra det. Oftast av den självklara anledningen att vi värnar demonstrationsrätten. Men om vi fortsätter leka med tanken. Om invånarna i en stad hade gjort något motsvarande i 1930-talets Tyskland - hur hade vi uppfattat dem i dag?

 

Någon gång under maj blir jag pappa för första gången. I lägenheten på Väster är spjälsängen redan bäddad. Där ska vårt barn sova - bara några tiotal meter från där nazisterna ska hålla tal. Skötbordet är på plats. Mjukdjuren och några tidiga barnböcker ligger på byrån med barnkläderna. Och på väggen, intill spjälsängen, hänger ett stort inramat svartvit foto på en dam som svingar sin handväska.

 

Mitt barn har frihet att bli vad än han eller hon vill. Borgerlig eller socialist. Soldat eller pacifist. Men mitt barn ska aldrig sitta i ett rum och säga coolt när Hitlers tal mixas till musik.

Regler för kommentarer