I skrivande stund så har vi spelat fem matcher av de arton som ska spelas i Allettan södra och att vi fått en bra start är det väl ingen med Trojasympatier som undgått att se. Förutom en tappad poäng i hemmamatchen mot Mariestad så är det idel vinster och några av dem riktigt klart med både effektivt och fint spel. Att Elias Edström är tillbaka i laget efter sin skada betyder givetvis väldigt mycket för hela laget. Dels så är han ett utmärkt komplement till Stefan Söder som får rätt puckar och just nu spelar en fin hockey, men Elias återkomst gör också att vi får en helt annan balans i laget vilket gör att även andra formationer lyfter.

Även om det är vi som leder serien så är det inte så att vi känner oss jagade, tvärtom så är vi fortfarande ett jagande lag. Vi har en plats som etta att jaga efter och den går vi hårt för. Det finns ju visserligen olika vägar att ta i denna för hockeyn typiska väg att spela sig uppåt. Men att vi går för att bli etta just nu är inget som vi skyggar för att säga, vi går för att bli etta och jagar också hårt i matcherna för att bli det.

I söndags var det ju två ettor som möttes i och med mötet mot västra ettan Borlänge. Även om det är av mindre betydelse att få en buckla för något som inte betyder något så får vi väl ändå se det som en etappseger och vara stolta över det man gjort och få vara glad för det.

På tal om buckla, vid min säsong med ett nykomponerat lag i München vid millenniumskiftet så ställdes vi i final mot ett stjärnspäckat Köln med ett profilstarkt lag där bland andra spelare som Marty Murray och Corey Millen haft bra roller i NHL. Sergio Momesso var deras tuffe spelare där med fler utvisningsminuter i NHL än vad jag hade D-mark på kontot. Tomas Forslund och Anders Huusko var enda svenskar där tillsammans med 16 nordamerikaner och några strötyskar. Men i vårt München hade vi en enorm lagkänsla där alla gav 100 procent för varandra och lyckades vinna i en extremt hård, ful och tuff matchserie över hajarna från Köln. Att vi skulle vinna var väl så pass oväntat att till och med när vi avgjort på hemmaplan och det största firandet och glädjeruset ute på isen lagt sig så fick vi halvt snopet konstatera att det inte var planerat någon fest för laget överhuvudtaget från ledningens sida. Att det fanns öl runt laget var ju givet, varje tyskt lag av dignitet har sin egen ölsponsor, men maten beställdes ganska raskt via en cateringfirma och sedan var brakfesten på läktaren och framförallt inne i omklädningsrummet ett faktum. Vi körde ganska hårt den där natten, jag vet att när klockan var 04:30 så hade jag fortfarande skridskorna på mig ute på parkeringen. Utan skridskoskydd… När vi sedan samlades dagen efter för att fortsätta så hittade vi den stora bucklan som man fick från det tyska ishockeyförbundet på golvet i omklädningsrummet. Det var en ganska imponerande buckla, men just den här morgonen så saknades ett av de handtagen eller ”öron” som man håller i. Det hade blivit avslitet i firandet någonstans på natten och ingen visste vart det tagit vägen någonstans. På kvällen denna dagen efter när vi stod uppe på scenen inne i det anrika ”Hofbrauhaus” och skulle lyfta bucklan offentligt så kändes det lite pinsamt att vår lagkapten bara hade ett öra att lyfta den med och enligt människorna på kansliet så var förbundet inte jätteglada över att deras vandringspokal tappat ett öra under året i München…

Nåväl, vår buckla från seriesegern i Hockeyettan södra under hösten står hel och fin på kansliet, truppen är nästan skadefri och vår jakt fortsätter vidare mot nya segrar!