Benjamin är född som en flicka och senare uppvuxen i en kvinnlig kropp som han aldrig har känt sig hemma i. Han är döpt till ett tjejnamn men valt att vara Benjamin.

Benjamin har tidiga minnen av att alltid varit mer pojke än flicka även som liten. Han ser det inte som onaturligt eller konstigt i hans längtan till att få se ut som det han är.

– Detta är för mig som det är för andra att ta bort en ful utväxt som inte hör till mig, säger Benjamin som i dagarna hoppas att få besked om när han kan börja med sin hormonbehandling.

– Det är trögt och jag möter en stor okunnighet när jag letar efter svar på mina frågor om vart jag vänder mig för att få hjälp med att bli den jag egentligen är. Jag har bollats runt och får olika besked och information hela tiden. Det slutade med att jag vägrade att gå förrän jag hade fått en tid till en läkare som skulle kunna hjälpa mig, säger Benjamin.

Men okunnighet är inte det enda som Benjamin möter, det handlar också om fördomar och utanförskap där han inte känner sig hemma i sin påklistrade roll. En roll som andra klistrar på honom som han inte vill vara i själv.

Vantrivs i kroppen

– Det går inte många timmar utan att jag tänker på mitt dilemma och så här har det varit så länge jag kan minnas. Jag vantrivs i den kropp som jag bor i, det handlar om hela mitt jag, min identitet. Jag är en man, har alltid varit en man och därför vill jag nu också se ut som en sådan. Jag mår dåligt varje gång jag duschar för att det jag ser inte är jag.

Benjamin kallar inte sina bröst för ordet bröst, han kallar det för knölar. Knölar som han en dag ska glädjas åt att de försvinner. I många år styrketränade Benjamin och förnöjdes över hur knölarna minskade i takt med att fettet försvann.

Det Benjamin vill är att först och främst ta manliga könshormoner, för att få den mansröst han egentligen borde ha haft från början. Också för att få den skäggväxt som tillhör det manliga könet.

Att bara erkänna detta för sin omvärld har tagit många år och även nu är Benjamin försiktig.

– Jag vill inte att folk senare ska se mig som tjejen som blev kille. Det känner ju jag att jag varit hela tiden. Jag vill komma ut och bara vara jag.

Dilemmat för Benjamin har inte bara varit att en dag sätta sig ner med sin familj och berätta det han känner. Det har också varit en inre strid inom honom eftersom han är troende katolik.

Ingen sjukdom

– Jag tror att min Gud vill att jag ska vara lycklig på vilket sätt det än är. Jag vill inte tro att jag ska hamna i helvetet om jag lägger mig på ett operationsbord för att bli den jag är. Många skulle säga att jag är sjuk, men detta är ingen sjukdom.

Det som har hjälpt Benjamin har varit förstående föräldrar. Han är tacksam över att hans nervositet för att berätta var obefogad.

– Min mamma var ett enormt stöd och tog det med fullkomlig ro, hon visste redan om det sa hon. Samma sak sa många av mina vänner. Det var också en lättnad när jag förstod att mamma hade samma inställning som mig. Det är klart att det har varit den biten som verkligen har gett mig ångest. Nu känner jag att jag bara inte orkar att leva i denna kroppen mer som känns så fel. Jag känner mest ångest för att jag har gått så länge som jag har gjort utan att våga ta tag i det.

Benjamin är rädd för att han inte ska få känna den fullkomliga lyckan av att vara den man han är. Att han ska hinna dö innan han fått bli den han är och fått leva fullt ut efter det.

Få bli sedd som en man, se sig själv i den rätta manskroppen och få vara som en man i en kvinna och leva i det.

Nu väntar han på remissen för att kunna gå vidare i sin process. Den remiss som förhoppningsvis är början till att han ska bli hel som den han är.