Linda Petersson från Ljungby har valt att tatuera stora partier av sin kropp, hon är också piercad och färgar gärna sitt hår i roliga färger. Jo då, Linda har i det mesta blivit accepterad precis som den Linda hon har valt att vara. Tills den dag hon och pojkvännen äntligen väntade smått. Linda Petersson får själv berätta.

– Jag kände redan tidigt att jag inte platsade i Ljungby, att jag ville något mer, jag såg inte mig själv utvecklas här och gjorde ofta val som inte var mina egna utan som förväntades av mig och passade in i mallen för vad man ska göra och bli i Ljungby. Inget fel på Ljungby men som sagt, inget för mig och jag kände att jag inte passade in.

Linda berättar att sommaren innan gymnasiet satte sig hennes mamma ner på sängen jämte och frågade "vill du verkligen gå samhällslinjen?" Vilken Linda var antagen till. Egentligen ville hon gå estetiska linjen, konst och form som hon valt i andra hand. Linda svarade nej. "Då tycker jag att du ringer Hammarskolan i veckan och säger att du vill gå där”, var mammas råd.

– Tack vare mamma, som ibland känner mig allt för väl, ändrade mitt liv riktning. Jag tog steget och valde för mig själv, ingen annan. Under gymnasiet försöker man hitta sig själv och tack vare fantastiska lärare och en fantastisk klass förstod jag att jag var någon helt annan än den jag varit. Intresset för musik har alltid funnits och i och med mina nya val i livet började jag liksom blomma ut.

– Jag åkte på festivaler och träffade nya människor, vissa av dem är nära vänner till mig än idag. Intresset för att göra något mer blev allt större och tack vare människomöten och andra slumpmässiga val så landade jag i Örebro. 2003 packade jag min brors hockey-trunk och drog till öret och har sedan dess inte kallat Ljungby för "hemma". Hemma för mig är Örebro där jag blev kär i hela gnällbältet, även om jag nu bor i Borås, fick mina 13 år i Örebro mig att bli kär i hela gnällbältet.

Mötte likasinnade

Väl framme i Örebro som Linda kallar lite av ett musikmecka

blev första bostaden i en studentkorridor där hon träffade alla slags människor som fick hennes vyer att vidgas. Här kunde Linda få vara sig själv och tack vare hennes stora musikintresse umgicks hon med likasinnade och som gärna uttryckte sig med tatueringar och färgat hår. När Linda får frågan om hennes stil så svarar hon att hon egentligen inte tänker det minsta på vad andra tycker om hennes klädstil.

– Den kanske är lite punk- och rock and roll-inspirerad, om man måste lägga in den i en genre, säger Linda som samtidigt faktiskt jobbar inom klädbranschen inom koncernen Carlings och Levis store.

Så kom tatueringarna och den första sattes dit strax efter flytten, en stjärna i svanken, som i dag är inbäddad i en hel ryggtavla. Efter det kom en döskalle på baksidan av armen som Linda var extremt stolt över och tyckte var såååå cool, den finns även den kvar idag men inbäddad i en sleeve på höger arm.

– Egentligen betydde mina tatueringar inte så mycket för mig till en början utan jag tyckte mest det var väldigt snyggt bara. Men på senare år, när man "blivit vuxen tillsammans med sina tatueringar" har det uppstått fler tankar bakom mina tatueringar. Jag har till exempel "mamma" tatuerat ovanför mitt högra knä, min älskade hund på vänster lår, och ett självporträtt på höger lår. Alla dessa är gjorda med en tanke bakom. Hunden tatuerade jag hos en tjej som heter Tess i Nora, för att jag alltid vill ha honom hos mig, även efter han lämnat jordelivet. Mamma-tatueringen, för att mammor alltid är ens mamma hur gammal man än blir, och självporträttet är en avbild på hur jag såg mig själv där och då.

– Jag var tidigt ganska tungt tatuerad för att vara tjej, men tack vare talets gåva har jag alltid fixat jobb och behållit jobb för att jag fått prata och visa vem jag är trots tatueringar och inte att jag är någon på grund av mina tatueringar. Man möter mycket blickar när man har valt att se ut som jag, vilket jag absolut kan förstå när man har grönt hår och tatueringar ända upp i ansiktet, jag dömer ingen för att de tittar. Jag tycker att man ändå får räkna med det samt att jag tycker det är kul att folk tittar då man betalar för att få någons konst på sin kropp. Och om jag får tillägga en billig peng för att få bära någon annans konst resten av ditt liv.

Många företags policy

Lindas första jobb var på en Ica-butik där hon inte fick någon kortärmad skjorta, utan fick två långärmade skjortor på grund av företagets policy att inte visa tatueringar.

– Jag tänkte inte så mycket på det där och då men i efterhand kan man tycka att personens prestation och hur man sköter sitt jobb borde grundas på handlingar och inte utseende, säger Linda.

– Jag känner dock att allt jag gått igenom liksom har gjort mig till en bättre människa genom att jag vet hur jag vill vara mot andra. Som den gången jag blev utskälld av en äldre herre i bankomatkön för att jag såg "för jävlig ut". Jag stod sist i kön och efter en stund kom herren och ställde sig bakom mig, han började fnysa smått och berätta för mig att det var förskräckligt hur jag hade förstört mig själv. Det utvecklades senare till att han undrade om jag inte förstod att jag såg "för jävlig ut".

– Jag svarade först lite artigt att jag tycker att det är fint och att det är min kropp och mitt val. Men när han inte slutade så kände jag hur tårarna började trycka på i mina ögon, och ingen, inte en enda i bankomatkön som alla hörde vad han sa till mig och förmodligen såg hur ledsen jag blev, sa åt honom att nu är det bra, låt henne vara. Jag blev så illa till mods att jag struntade i att ta ut de där pengarna och gick tillbaka till jobbet. Jag kände mig otroligt liten men ändå säker på att sådan där vill i alla fall jag aldrig bli. Jag vill inte gå fram till människor och säga fy faen vad vanlig du är, skittråkig. Man kan absolut tycka och tänka saker om folk och jag säger inte att jag är någon slags ängel men jag går inte fram och säger elaka saker i folks ansikten. Man får se ut som man vill helt enkelt.

Måste prestera mer

Linda berättar att hon har känt länge att hon kanske måste prestera mer än andra för att folk ska se bortom hennes yttre, men det är inget som har tyngt henne utan hon ser det snarare som en chans att visa "titta, jag kan vara trevlig och ha tatueringar.

På Ica när hon skulle handla en gång kom det fram en främmande kvinna och bara tog tag i Lindas arm och började vända och vrida på den för att se på tatueringarna, en människa hon aldrig hade träffat förut som vrider och tittar och säger "åh så häftigt, att du vågar".

– Min sambo Niklas är också tatuerad och även för honom något som växt fram, då han kommer från en uppväxt med motorcyklar och den gemenskapen som det innebär, med väldigt egna personligheter och en "jag vill vara fri och göra vad jag vill"-anda. Jag tror inte att tatueringar är något man måste ha i sådana kretsar utan mer att det nog ligger nära till hands när man vill pränta in minnen, inte bara på kort, utan även också på huden.

Linda och Niklas Larsson träffades och kände ganska snabbt att de ville ha familj. När de fick reda på att de väntade barn blev de överlyckliga.

– Man vill visa hela världen att man ska få en ny liten människa till jorden.

Kvinnan visade avsky

I somras åkte de på en liten semester till Barcelona, denna gång med en liten i magen. Vid busshållsplatsen där de ska gå på, sitter en äldre kvinna och väntar. Hon tittar på Linda och Niklas och fnyser, när Linda sätter mig ner så fnyser hon ännu mer och vänder ryggen till henne. Linda orkade inte säga något fast att hon blev illa berörd, höggravid i plus 30 grader. När kvinnans buss anländer så reser hon sig upp och mumlar på spanska, tittar snett på Linda och skakar på huvudet. När kvinnan kommit på bussen träffar hon någon hon känner och Linda ser hur hon säger något om henne, inte om Niklas, utan om Linda, och pekar på henne och gör någon slags kräkreflex.

– Då känner jag att det får vara nog och gestikulerar med armarna utåt och frågar "what?" Bussen börjar rulla och hon hånler åt mig och rullar sedan ut ur mitt liv. Jag har aldrig känt mig så ledsen och värdelös i hela mitt liv, då grät jag.

Det har sitt pris att välja sin egen väg i både hur man vill vara och se ut. Linda tar det i dag med ro men tycker att vi år 2017 borde veta bättre än att döma varandra. Alla pratar om att alla ska få vara sig själva och att det är det inre som räknas. Men det räcker inte att prata om det, det enda sättet att påverka är att själv bete sig som man vill att andra ska göra det. För att vara sig själv ska väl även innefatta om man väljer att tatuera sig, menar Linda.