På tre år har 16,7 miljoner amerikaner tystnat. Enligt den enkät som den amerikanska tankesmedjan Cato släppte 22 juli instämmer hela 62 procent i påståendet att det politiska klimatet förhindrar dem från att uttrycka vad de tror på. 2017 var siffran 58 procent.

Det här betyder inte automatiskt att folk slutat engagera sig i demokratin. Men i ett land där valdeltagandet i förra presidentvalet var drygt 56 procent är det inte bra att färre känner sig bekväma att uttrycka sin politiska hållning.

Sedan 2016 har många problem, rättmätigt eller ej, tillskrivits president Donald Trump. Hans hot, hat, utspel mot och förtal av medier, oppositionen, minoriteter, rättsväsendet och det egna partiets kritiker har givetvis inte förbättrat någonting i det polariserade landet.

Vänstern i bred bemärkelse har blivit besatt av att kölhala och avsätta Trump, vilket även syns bland mittenväljare och en del högprofilerade republikaner.

Att demokrater bedriver ett politiskt skyttegravskrig mot en historiskt dålig republikansk president må vara en sak. Men att på köpet skapa en atmosfär där alla som inte delar ens världsbild tystnar är något helt annat.

Enligt Catoinstitutets enkät menar fyra av fem konservativa amerikaner att det politiska klimatet förhindrar dem från att uttrycka sina åsikter. Samtidigt upplever sex av tio som står tydligt till vänster att de inte har några problem att uttrycka sig fritt.

Ett så stort gap är ett enormt problem för vilket demokratiskt samhälle som helst. Om vissa inte ens vågar prata, hur ska de andras förslag och viljor kunna balanseras och diskuteras? När enstaka röster och visioner dominerar lär färre känna sig delaktiga i utvecklingen och fler lär vilja skylla den på någon annan.

Det finns här en paradox som vänstern måste visa sig villig att förstå och överbrygga. I larmens tider om konservatismens återkomst, populismens frammarsch och demokratins nedfall så är det utpekade hotet snarast räddhågset, kuvat och knappt hörbart. Men det gör inte den tysta majoritetens tankar och behov mindre viktiga, utan lär snarast förstärka känslan av utsatthet. Det ledde Trump till segern 2016.

Enligt Catoenkäten så går de politiska motsättningarna djupare än vem som hörs i debatten. Var tredje amerikan med någon form av anställning är rädd för att bli av med jobbet eller karriärmöjligheter om ens politiska åsikter blev kända. Även utbildning påverkar detta.

De med högst utbildning är grovt sett dubbelt så oroliga för att bli av med jobbet som de med lägst. Allra räddast är högutbildade republikaner, där sex av tio fruktar för sin inkomst. Jämförelsevis känner bara var fjärde högutbildad demokrat så. I gruppen under 30 år hyser 51 procent av republikaner den oron, medan blott var tredje ung demokrat känner så.

När stora grupper utövar självcensur för att kunna försörja sig – med slagsida åt unga som tillbringat mest tid vid universiteten – är den fria forskningen och debatten illa ute.

Att politiska motsättningar sipprar in i arbetslivet syns även i Sverige. I Skåne stängdes en kvinna av från sin roll som fackklubbsordförande för Handels eftersom hon samtidigt satt i kommunfullmäktige för SD. Handels har tre tidigare liknande fall, men där lämnade personerna uppdrag eller arbetsplats självmant.

I Kiruna har Mats Fredlund uteslutits ur LO-facket Transport för sitt lokalpolitiska engagemang i SD. Enligt förbundssekreteraren Lars Mikaelsson utesluts en handfull sverigedemokrater varje år och ”fler under valår” (DN, 15/6).

”Man kan ju inte strida för två saker samtidigt, som har två helt olika grundläggande värderingar”, menar Mikaelsson. Den som vill företräda något annat än vad facket säger sig stå för måste ”stå sitt kast”.

Det är en töjbar definition av demokratiskt engagemang. Om de politiska agendorna är så långt ifrån varandra som facket menar borde ju SD exempelvis ha uteslutit drösvis med medlemmar, eftersom var fjärde LO-medlem sympatiserar med SD. Men det har inte hänt.

Den i mycket missförstådde filosofen Friedrich Nietzsche menade att vi skulle fråga oss: Vill vi repetera detta, som liv, ett oändligt antal gånger? Frågan kan överföras på dagens samhälle.

Vill vi repetera utbredd social hätskhet, skinnflådda individer krossade under mänsklig kollektivism, ett moraliskt kapprustningskrig och en nedrustning av kognition och empati, en galopperande missförståelse och ett aktivt intellektuellt skygglappssystem?

Få lär svara ja. Men de flesta ser sannolikt inte en väg ut och framåt mot mer gemensamhet under mindre gemena former. Särskilt inte när majoriteten inte längre vågar säga sin mening om vad vi bör göra i stället.