8,6 procent. Det var siffran på allas läppar under onsdagen. Så mycket minskade Sveriges BNP under årets andra kvartal. Samtidigt växer utgifterna och skulderna, drivet av de stora krispaket som regeringen sjösatt för att staga upp ekonomin.

Regeringen räknar med ett underskott på 190 miljarder i år och positiva siffror åren därefter. Sverige har visserligen en historiskt låg statsskuld. Räknat som andel av BNP stod den vid årsskiftet i 22 procent, enligt Riksgälden. Men det mäter bara statens skuld.

EU mäter den så kallade Maastrichtskulden, vilket inkluderar kommuner, regioner och pensionsskulder. Enligt EU:s tillväxt- och stabilitetspakt får den inte överstiga 60 procent av BNP. Sveriges skuldsättning på 35 procent är sjätte lägst i EU. Ingen fara på taket, kan tyckas.

Men experter som Finanspolitiska rådets ordförande Harry Flam ser att Maastrichtskulden kan öka upp mot 60 procent (SVT, 15/5). Dock utgör Flams lösning en extrem version av anti-åtstramningspolitik, nämligen att göra ingenting och låta BNP-tillväxten äta upp skulden.

Mer rimlig är då professor Lars Calmfors, medlem i finansministerns expertgrupp för att hantera coronakrisens ekonomiska påverkan. Enligt honom kan det ta mer än ett decennium att få ner skulden till nivåer före krisen. För det krävs antingen skattehöjningar eller budgetåtstramningar och ”en långsiktig plan” (SvD, 19/5). Även Sveriges Kommuner och Regioner har i veckan varnat för att skattehöjningar kan vara nödvändiga för flera regioner och kommuner (DN, 4/8).

Det är precis dessa långsiktiga planers vägval som Harvardekonomerna Alberto Alesina, Carlo Favero och Francesco Giavazzi har forskat på sedan 90-talet. De släppte förra året boken ”Austerity – When It Works and When It Doesn’t” med decennier av destillerad kunskap om budgetpolitik.

Genom att samla data från nästan 200 åtstramningspaket från 16 OECD-länder – däribland Sverige, Danmark, Finland och Tyskland – för perioden 1978-2014 ser forskarna ett väldigt tydligt mönster.

Att sänka skulden med 1 procent av BNP genom åtstramningspaket som bygger på skattehöjningar är inte bra politik. Det leder till ”djupa och utdragna recessioner”. Två år efter att ett sådant paket introducerats har BNP i snitt sjunkit med mellan 1 och 2 procent. Efter fyra år är ekonomin mellan 1,5 och 2,5 procent mindre.

Att försöka minska skulden med lika mycket genom att i stället implementera nedskärningar i offentliga utgifter har däremot en ”väldigt mild recessionär effekt”. De första två åren sjunker BNP med mellan 0 och 0,5 procent. År tre är ekonomin tillbaka där den var före planen.

Det här kallar forskarna för ”expansiv åtstramning”, och nämner uttryckligen Sveriges politik under mitten av 80-talet och det tidiga 90-talet som ett exempel på hur ekonomin kan växa genom nedskärningar.

Det här beror givetvis på flera faktorer, exempelvis om strukturreformer på arbetsmarknaden görs i samband med ekonomiska kriser. Men forskarna pekar på politikens psykologiska effekter.

Nedskärningar sänker förvisso efterfrågan i ekonomin i stort. Men om politiken är resolut och trovärdig förväntas den ligga fast. Lägre utgifter innebär att mindre pengar måste in till statskassan. Då folk börjar förvänta sig en permanent lägre skattebörda har det en positiv påverkan på hur mycket man väljer att arbeta och konsumera vilket får ekonomin att växa.

Med högre skatter på exempelvis arbete minskar arbetsutbudet och konsumtionen, medan företagens kostnader ökar. I boken visar forskarna hur en skattebaserad återhämtningsplan får företagens investeringar att minska med över fyra procent på lika många år, medan de stiger inom två år efter att de offentliga utgifterna skurits ned. Den psykologiska effekten av lägre statliga utgifter – och därmed behovet av intäkter – gör att fler projekt får grönt ljus.

Den här investeringseffekten menar forskarna är den viktigaste för att förklara skillnaden i ekonomins utveckling med skattehöjningar respektive nedskärningar. Det verkar även finansminister Magdalena Andersson (S) förstå.

”Vi vill ha ett tydligare fokus på en återstart av ekonomin, och vill gärna sätta mer fokus på investeringar som vi har nytta av i framtiden”, sa hon under årets sista sommarbriefing (5/8).

Jean-Claude Juncker ska under sin tid som Luxemburgs premiärminister, vid höjden av eurokrisen, ha sagt att ”vi alla vet vad som behövs göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda efter vi har gjort det”.

Att minska storleken på det offentliga går stick i stäv med Socialdemokraternas ambitioner i största allmänhet, liksom partiets betoning de senaste åren på det starka samhället. Att vända kurs och avisera minskade statliga åtaganden kan verka som politiskt självmord.

Men regeringar som minskar på utgifterna straffas inte så tydligt av väljarna som man vill tro. Enligt Harvardekonomernas bok genomled Sverige sju svångremsår mellan 1994 och 2000. Storleken på åtstramningarna var tredje störst i ett urval av 19 rika länder mellan 1975 och 2008, och de byggde i huvudsak på nedskärningar på utgiftssidan.

Under denna sjuårsperiod lyckades sossarna bli omvalda två gånger. Forskarna visar att ju större utgiftssänkningar, desto färre regeringsbyten sker. Att bli omvald på skattehöjarpolitik är desto svårare. Det borde ett maktparti som Socialdemokraterna vara ivrigare på att tala om än i dag.