Annons

Annons

Insändare
Föräldrar - ni måste sluta kalasmobbas!

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

"Jag förstår inte hur vuxna människor kan motivera för sig själva att det är okej att låta sju-åringen bestämma vilka som är välkomna eller inte." Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Bild: Ariana Carlén

Annons

Grunden för utanförskap och mobbning läggs redan på förskolan - av oss föräldrar. Jag vet inte hur många gånger jag har sett kalasinbjudningar ligga på några lyckligt lottade utvalda, omtyckta barns hyllor, medan några andra har gapat tomma, ibland endast en eller två. När barnen sedan börjar lågstadiet finns det regler på skolan gällande inbjudningskort. Man får inte dela ut inbjudningskort på skolan om inte alla är bjudna. Men barnen pratar ju om kalasen och de barn som inte får komma är mycket väl medvetna om att de inte är bjudna.

Bara vid tanken måste jag ta ett djupt andetag, lugna ner mig och försöka inse att ingen vill något illa. Men det är svårt när en person som jag, som har växt upp med erfarenhet av att bli utfryst och inte duga som jag är, att acceptera att det får gå till såhär. Jag förstår inte hur vuxna människor kan motivera för sig själva att det är okej att låta sju-åringen bestämma vilka som är välkomna eller inte. Min största invändning mot denna form av mobbning, oavsett om man bjuds in på ett "synligt" sätt på skolan eller via mail eller inbjudningskort hem till brevlådan, är att vissa barn aldrig blir bjudna.

Annons

Annons

Du vet, de där barnen som ofta är för sig själva på skolgården, som aldrig får frågan om att följa med en kompis hem. Det är de barnen jag syftar på. De där barnen som ingen förälder som själv har barn med kompisar någonsin ser mer än i periferin. Ensamma barn, barn som är utanför. Barn som förväntansfullt letar efter kalasinbjudningar som de andra viftar med glatt i luften, bara för att konstatera att de inte är bjudna. Tough shit, livet är orättvist, kanske du tänker nu. Jag är beredd att hålla med om det, men kontrar med att alla människor är lika mycket värda och den inställningen ska varken du eller jag krossa för ett litet barn.

Vi vuxna behöver inte skynda på vetskapen om att livet kan vara orättvist. Motgångar och prövningar kommer alla att stöta på vad det lider. Jag skulle önska att vi föräldrar lyfte blicken och såg oss omkring. Såg andra än våra egna barn för ett ögonblick. Om någon i klassen är utanför tycker jag att det är allas angelägenhet , inte bara det drabbade barnet och hens föräldrar. Det går inte att blunda för någon som är ensam, och det tycker jag att man som förälder ska lära sina barn från början. Man kan inte tvinga barn att tycka om någon, men man kan uppmana dem att fråga andra hur det är, bjuda in till lek i gruppen och visa att man får vara med.

Annons

Medmänsklighet kallas det. Människovärde.

Förälder

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy