Det var en gång i fjärran Österland två riken. Det ena riket styrdes av den onda drottning Tasmania som styrde sitt rike med järnhand. Där var folket elakt och man såg stöld som en social färdighet. Det andra riket styrdes av den goda kung Ali som var en mycket snäll och kärleksfull kung. Där var folket trevligt och man levde i harmoni. Men även rosor har sina taggar, för riket var fattigt och det fanns många som inte hade råd med mat. En sådan var Mustafar. Han var ung, mellan 13-15 år och var väldigt fattig. Han var muskulös, smidig och väldigt snabb. Han hade blänkande svart hår, en sandgul tunika med ett enkelt bälte och ett par enkla sandaler. Han skulle kunnat vara en prins om man klätt upp honom fint och tvättat honom. Han skulle då med säkerhet varit Omaniens vackraste invånare.