Det här är ett troligen hemmasnickrat talesätt som en arbetskamrat använde när livet, eller jobbet, trilskades. Det var längesedan och Barbro sa det för att vi skulle kunna lyfta blicken och kunna dra på smilbanden i vårt upplevda elände.

Annons

Jag brukar använda orden som galghumor när det är lite allmänt jäkligt. Just nu – med tanke på morden på journalister på en tidning i Paris – hjälper det föga. Snarare tvärt om – fast jag anar att det fortfarande kan bli värre i världen, i den svåra och känsliga tid vi lever i.

Den som hände i onsdags är svårt förhålla sig till. Det är en attack på yttrandefrihet och pressfrihet, begrepp som ligger nära alla som jobbar med ord och bild. Men det är också en förlust för mänsklighet, tolerans och respekt.

Vi tycker olika om satir, ironi och galghumor men det är uttryckssätt som kan ge perspektiv på sådant som är svårt att förstå och tala om, företeelser, personer och skeenden som känns vara över våra huvuden. Skämt kan vara förlösande men samtidigt menar en del att det finns gränser för hur utmanande satir kan vara för att inte kränka andra.

Satir är inte diplomati och journalisterna på Charlie Hebdo följde tidningens kända och vedertagna linje. Nu har ytterligare ett terrordåd fått oss människor att tänka i vi och dom. Det gagnar ingen, det bara ökar rädsla och intolerans och fördomar. Att ge igen och hämnas är ingen lösning, det vi kan göra är att ständigt förespråka de demokratiska värden vi står upp för, även när de ansätts.