Mamman är inte jag och barnet heller inte mitt. Under många år kunde jag därför unna mig att skratta gott åt den svettiga modern som gjorde vad hon kunde för att bättra på sanningen inför den vitklädda auktoriteten, och åt barnet som inte förstod spelets regler utan sa som det var.

Ja, jag har skrattat – tills jag själv hamnade där och förstod.

Från det första mötet som moder med denna överhet gick jag alldeles tillplattad. Hade besöket varit ett läxförhör hade jag fått F i betyg.

Tandsköterskan: Hur går det med tandborstningen?

Jag: Just nu vägrar hon öppna munnen.

Tandsköterskan: Vad gör du då?

Jag: Ibland tar jag striden, ibland inte.

Tandsköterskan: Hur håller du henne när du borstar?

Jag: Hon sitter i mitt knä.

Tandsköterskan: Har ni börjat med fluor?

Jag: Nej.

Fel. Fel. Fel. Fel.

Det är med tandläkaren som med frisören. Aldrig känner man sig så ful som i frisörstolen, aldrig så dålig som i tandläkarditon.

Annons

Där och då är tänderna livet och i det livet finns inget utrymme för annars så gångbara klyschor ”man gör så gott man kan” eller ”du är den bästa föräldern för ditt barn”. I tandhälsans tecken finns inte plats för särskilt ömmande omständigheter såsom barn som inte gapar, barn som älskar nappar, barn som vill ha juice i frukostglaset eller barn som chokladkalenderknaprar sig igenom hela december.

Sex år senare och jag har lärt mig allt detta, när jag självsäkert kliver in i undersökningsrummet med min tredje ettåring.

Tandsköterskan: Ni borstar varje dag, morgon och kväll?

Jag: Jadå. (Visst borstade vi innan vi gick hit i alla fall?)

Tandsköterskan: Hur är det med vällingen, somnar han med den?

Jag: Nej, nej, inte nu längre. (Varför slutade han med det?)

Av reaktionen att döma – ”bra, jättebra!” – förstår jag att jag lyckades.

Lyckades framstå som den goda modern som sätter tänderna framför allt. Som borstar över och under och en käke i taget och aldrig missar en endaste hörntand. Och som jobbat för, ja riktigt kämpat med att familjens lille vällingdrickare inte ska somna med en halvdrucken flaska i mungipan, eftersom detta skulle få katastrofala konsekvenser för hans små bissingar.

Att det i själva verket är så att den förgrymmade ungen VÄGRAR somna med läpparna tätt omslutna kring dinappen? Att vi varje kväll ber en stilla bön att detta ska bli kvällen då traditionen återupptas, eftersom livet och framför allt kvällarna för oss handlar om mer än prickfria tänder? Om detta säger jag… absolut ingenting.

Bullar må vara gott, men innanför Folktandvårdens fyra väggar må vi inte om det berätta.