”Jag började tidigt läsa böcker, besöka bibliotek, gå på barnteater och kulturaktiviteter med mina barn. Vart jag än gick fanns en viss typ av publik och det enda jag tänkte var: De som behöver detta mest finns inte här”

Så beskriver Marlen Eskander hur hon fick tanken att starta Läsa för integration. Först provade hon med att försöka få teater och kulturupplevelser till Södertälje. Det visade sig vara knepigt. Istället startade hon tillsammans med några andra LFI, Läsa för integration, ett projekt där tanken är att barn 3-11 år och deras medföljande vuxna ska få en läs-, litteratur- och kulturupplevelse varje vecka. Allt för att ge barnen ordets makt och en arena att agera på.

Hur gör man då detta? Receptet heter fyrdimensionell högläsning där texten i boken, berättarrösten, improvisationsteater och barnens (och de vuxnas) medskapande är beståndsdelarna.

Genomtänkt och klokt, inkluderande i ordets rätta bemärkelse och lustfyllt: inte konstigt att projektet blivit en succé. Från starten 2015 till i december 2017 hade nästan 10 000 barn varit med på LFI:s aktiviteter.

I boken resoneras kring hur LFI medverkar till integration i samhället genom att barnen får tillgång till ordets makt och kan uttrycka sin åsikt, men också till integration inom familjen genom aktiviteter som bidrar till ett gemensamt språk. Olika konstformer integreras också genom den fyrdimensionella högläsningen.

Annons

Hela boken genomsyras av insikten om att språket ger makt. Utan tillgång till orden står man sig slätt. Visionen att varje unge ska ha ordets makt och en arena att agera på, det borde ju vara en självklarhet!

För några år sedan var jag med i ett skrivprojekt initierat av regionbiblioteket i Jönköpings län. Deltagare var elever i grundsärskolan och gymnasiesär. Där fanns flera som inte alls såg läsning, böcker, berättande och skapande som något självklart eller ens önskvärt att ta del av. Det var ingen räkmacka alltid att komma dit som författare. Som någon av deltagarna sa: ”Vi vill inte skriva böcker. Vi vill ta körkort!”

Eller: ”Jag är bara intresserad av kärlek, inte av böcker!” (I den gruppen blev det till slut en berättelse som hette Kärlek & körkort). Någon undrade om jag verkligen var en riktig författare.

Så körde vi i alla fall igång med projektet. Vi läste högt, jag berättade om hur jag brukar göra när jag skriver mina böcker, vi spånade fram berättelser, spelade upp dem för varandra, illustrerade och till slut blev det fyra historier i text och bild som gick att läsa både som tryckta böcker men även på nätet.

Aldrig har det varit så tydligt för mig som den gången, att det här med berättande och erövrande av språket och orden, kan ske på många olika sätt och i flera dimensioner. Just så som det beskrivs i boken Läsa för integration.

Den som första gången vi träffades sade sig hata böcker visade sig vara en mästare på att berätta. Den som inte sa ett ord under hela projektet åskådliggjorde ändå skeenden och handling i sin berättelse med föremål, gester och teckningar. Och den som sade sig ha ett så tråkigt liv att inget fanns att skriva om, den personen berättade saker ur sin vardag som fick oss andra att sitta trollbundna.

Avslutningen, då alla framträdde för en publik bestående av föräldrar, allmänhet och media och visade upp berättelserna man varit med om att skapa, tanken på den stunden gör mig varm av glädje än idag.

Alla har något att berätta och behöver tillgång till ordets makt. Och som det står i manifestet för LFI: alla är huvudperson i berättelsen om sitt eget liv.

Om boken

Läsa för integration – en metodhandbok

En Bok För Alla

Målgrupp: pedagoger, bibl..

Om boken

Läsa för integration – en metodhandbok

En Bok För Alla

Målgrupp: pedagoger, bibliotekarier och alla andra som arbetar läsfrämjande