Nu tycks tyvärr rivningslusten ha vaknat hos Ljungbys politiker efter många år av för alla invånare skön Törnrosasömn. Biblioteket vill man riva för att ge plats åt äldreboende och för att det inte är centralt nog! I en stad av Ljungbys storlek är allt mer eller mindre centralt. Det är faktiskt gångavstånd till det mesta!

Annons

Ett annat skäl är att taket läcker. Högst självförvållat vill jag påstå, arkitekten hade föreskrivet plåt eller koppartak. Kommunen prutade och stannade vid papptak, som har en livslängd på cirka 15 år och sedan måste underhållas och förnyas regelbundet. Klart att det skapat problem. Man minskade byggkostnaden men drog på sig ständiga underhåll.

Det hade varit långsiktigt lönsammare att följa arkitektens förslag. Arkitekten var Jan Wallinder, professor vid Chalmers och en framstående arkitekt med flera bibliotek på sin meritlista. Ljungby bibliotek ansågs i slutet av 70-talet vara en av landets bästa biblioteksbyggnader. Att riva ett tämligen nyrenoverat utmärkt bibliotek vore ett nidingsdåd, för att använda Sven Ljungbergs vokabulär, som känns adekvat i detta sammanhang. Nej, byt tak, men koppar går väl knappast med tanke på stöldrisken. Rheinzink vore ett bra alternativ och skulle ge ett lyft åt byggnaden!

Och så har Villa Villekulla åter blivit aktuell för grävskopans käftar. För den som inte vet husets historia kommer den här i korthet. När hela kvarteret Ljungsätra utplånades på 1970-talet revs ett tiotal villor och även Villa Villekulla skulle rivas. Ägaren hade före renovering fått löfte av kommunen att huset inte skulle rivas. Men det löftet var inget värt och ägaren fick strida ända till Kungliga Majestät och vann den striden. Att riva nu vore ännu ett nidingsdåd.

Riv inte biblioteket och riv inte Villa Villekulla!

Pontus Ljungberg

Arkitekt