Ibland får man bara för sig saker. Som att Liverpool inte kommer att vinna Premier League fler gånger. Eller att bensinpriset inte hamnar under tio spänn litern igen. Eller att de 15 tomma affärslokalerna i Älmhult inte kommer att sprudla av liv igen.

Sådär kan man tänka.

Jag fick också för mig att jag inte skulle få uppleva någon mer Älmhultsrevy där jag i flera timmar satt med ett leende på läpparna.

Gissa vilken av de nu uppräknade grejorna som jag precis fått uppleva?

Fast innan jag berättar det rätta svaret måste det noteras att alla, precis alla, som frivilligt satsar tid och pengar på att försöka roa en annan människa, måste vara galen. Eller i alla fall modig, eller passionerad, eller kanske allt på en enda gång.

Efter en stark första revy, en svajig andra står alltså Ingela och Andreas Widén här med sin tredje installation i Folkets hus. Med berått mod, med vansinnet i baksätet och ett brinnande jäklar anamma bakom ratten.

Man behöver inte vara Einsteins avlägsne släkting för att fatta varför den här revyn heter Full Speta. För det är precis vad det rör sig om, en satsning så tuff att anabola steroider känns löjliga vid en jämförelse.

Jo, det går undan.

Från första aktens öppning och till finalen, ett äventyr på två och en halv timme, ser jag en föreställning som är så bra att jag häpnar. Och det var längesedan jag såg en revy som i så här hög grad samspelade med publiken, vilket premiärpubliken inte var sen att haka på.

Bara en sådan sak.

Annons

Sedan slås jag av ensemblens sammansättning. Här finns rutinerat folk som paret Widén och Roland Bengtsson. För att inte nämna Irma Pedersen. Men här finns också unga förmågor som Felix Ljunggren, Nina Parkeborn och Tina Karlsson.

Det är nu det blir verkligt intressant. De flesta revyer jag har sett, och det är många, har hakat upp hela kalaset på två-tre personer. Så jobbar inte dagens upplaga av Älmhultsrevyn. Nej. Här får alla ta plats, här får alla glänsa och alla har också förmågan att göra detta.

Man kan självklart peka ut enskilda insatser i vissa nummer, till exempel Roland Bengtssons briljanta agerande. Men börjar jag med det kan jag säga samma sak om varje medlem av ensemblen.

Full Speta ångar av spontanitet, av härliga överraskningsmoment, av en otrolig spelglädje, av ett högt tempo och, vilket kanske är det svåraste av allt, av en finfin timing i replikskiftena. Dessutom är det här oerhört välrepeterat.

Nu har revygänget dessutom anammat det jag tidigare har efterlyst, nämligen fler lokalt förankrade nummer. Jag menar, politiker och tjänstemän i kommunen kastar i princip revynummer rakt i gapet på ensemblen. Här får vi i ett nummer veta exakt hur löjligt och luddigt Home of Home, kommunens senaste slogan, är. Här får vi ett briljant åskådliggörande av hur kommunen lånar ut mångmiljonbelopp till Trafikverket utan att ha den blekaste aning om när pengarna betalas tillbaka. Det enda som är solklart är att man inte får någon ränta.

Och så vidare i den stilen.

Ett fullkomligt lysande nummer om flyktingsituationen, där fokus sätts på ett visst folkslag från ett annat landskap, måste jag bara också nämna. Då har jag ändå inte nämnt de vackra dansinslagen. Och inte heller de smarta små guldkornen till mellanakterna. Nämnde jag den effektiva scenografin? Eller den sylvassa ljussättningen? Eller de superba övergångarna mellan inslagen?

Det är bara att applådera Älmhultsrevyns upplaga 2016. Här finns inte någon utfyllnad, bara tighta, vackra, roliga, uppseendeväckande och, faktiskt, politiskt korrekta nummer.

Detta är den bästa Älmhultsrevyn på många år, inkluderat när Pigge Hesselman och Lars Magnusson i slutet höll i taktpinnen, och förmodligen det allra bästa sättet att jaga bort den rådande vintertröttheten.