När vi kommer tillbaka ligger den fortfarande där. Såklart, kan man tycka. Wow, tycker mellanbror.

Han vill att vi ska flytta på den. Kanske kan vi ta den stora, blåa spaden? Vi letar men hittar den inte och hämtar till slut en skyffel i garaget.

Jag stålsätter mig, vill inte förstöra hans äventyr. Trycker bladet mot asfalten, blodet blottas och jag rycker till.

”Nej, jag vågar inte”, måste jag erkänna. ”Vi får vänta tills pappa kommer hem.”

Besvikelsen i hans blick när äventyret abrupt tar slut, kastar mig tillbaka till minnet av ett liknande. Det var jag och de två kompisar som vår lilla by kunde tillhandahålla, och i diket utmed hårt trafikerade 90-vägen hittade vi den påkörda katten.

Vi tog hand om den, ordnade med gravplats, höll en ceremoni (sjöng till och med ”Vem kan segla förutan vind”) och tog ett tårögt farväl.

Annons

Så stolta vi var efteråt. Så förvånade vi blev över våra föräldrars upprördhet. Det var något om att inte flytta på någon annans katt bara sådär, det var risken för bakterier och det var risken att också vi bli påkörda av förbikörande bilar.

Oss slog aldrig tanken på att det skulle kunna vara farligt.

Inte heller när vi tog fart på cyklarna nerför grusiga backar, eller när vi skuttade fram genom hagar minerade av jordgetingbon.

Vi klättrade över stenmurar utan tanke på huggormar och sprang nakna i solen utan rädsla för att bli brända.

Det var sommar, det var guld och gröna skogar och himlen var oskyldigt blå. Ja, den blomstertid den kom – med lust och fägring stor.

I går var jag på mitt livs första skolavslutning – som mamma. Storasyster i spetsbroderad klänning, klackskor på fötterna och egenbakade cornflakeskakor i prassliga påsar till fröknarna. Mellanbror som sällskap, i stråhatt och slitna jeansshorts. Jag tittade på dem och såg sommarlovslyckan lysa i ögonen.

Jag vet att där bor drömmar. Om sena kvällsdopp och hopp från bryggan. Om barfota fötter i gräset och om att nå den högsta grenen i trädgårdens största äppelträd. Om solvarma studsmattor och sparkcykelrace.

Om en improviserad fågelbegravning på garageuppfarten.

Och inte bara då, utan allt som oftast, kommer jag stå där med skyffeln i handen, spjärna emot och ropa NEJ!

Cykla inte så fort i nerförsbacken!

Klättra inte högre upp nu!

Jag måste smörja in dig innan du springer i och badar!

Gå inte i det höga gräset, du har inga gummistövlar på dig!

Titta i saftglaset innan du dricker, tänk på getingarna!

Och de, de kommer skaka på huvudena, rycka på axlarna och önska att jag skulle slappna av.

Som jag avundas dem.

Till dem kommer verkligen blomstertiden med lust och fägring stor. För mig nalkas nu den ljuva sommaren, då risk och fara gror.

Fågeln på asfalten? När pappan kom hem var den spårlöst försvunnen.

Men sommarlovet har bara börjat och fler äventyr väntar.

Gubevars.