De många mötena med människor som befinner sig i en plötslig chockartad kris, eller i en långsammare sorgeprocess efter ett tungt besked, innebär en ständig kontakt med livets skörhet. Thomas Sjöberg, sjukhuspräst på heltid vid Ryhov sedan 2009, vill inte komma med några enkla "andliga" svar utifrån sin tro när livet är som svårast och döden som närmast.

– Det finns en fara i att snabbt hoppa över smärtan och sorgen, tanken att man inte behöver vara ledsen eftersom man har en tro. Det är något som tyvärr kommer upp ibland i kristna sammanhang. Men ibland kan man behöva dra bort människor från det himmelska hoppet för att de ska kunna sörja, säger Thomas Sjöberg.

Han menar att människan kan välja att kapsla in sorg - som förr eller senare måste fram och bearbetas, ofta i samband med andra förluster. Som sjukhuspräst kan Thomas Sjöberg möta frågan "Varför drabbas jag av det här, var finns meningen?"

– Då brukar jag säga att det inte finns någon mening med detta, det här är inte paradiset och Gud vill inte allt som händer. För mig blir det hemskt att säga att det finns en mening med allt som sker.

Istället brukar han lyfta fram Jesus, den kristna trons huvudgestalt, som själv drabbades av lidande och död.

– Det är en jättekraft och samtidigt en identifikationsmöjlighet kring vad det innebär att vara människa. Evangeliet behöver bli kött och blod, och mötet med andra människor blir också ett möte med Kristusgestalten. Det hjälper inte att skicka en bibel till en sörjande och säga att allt blir bra, men i delandet av en livssituation är vi på helig mark.

Det Thomas Sjöberg ofta gör när han möter människor i chock, är att finnas där och hjälpa till med praktiska saker, snarare än att använda särskilt många ord. Patienter som fått besked om en dödlig sjukdom eller bara har en kort tid kvar att leva, har ofta behov av att prata om att döden är nära.

– Det kan finnas en stor rädsla, men också till exempel ett behov av att planera sin begravning. Det brukar vara fina möten där vi båda får dela en insikt om livets skörhet och osäkerheten kring vad som väntar.

Annons

Åren som sjukhuspräst har även inneburit att Thomas Sjöbergs tro fördjupats.

– Man behöver reflektera över sin tro hela tiden, och jag har upptäckt djup jag tidigare inte sett.

Psykologen Helena Fryland, med mottagning på Tändsticksområdet, har efter drygt 30 år i yrket mött sorgen i många skepnader.

– Det är viktigt att skapa ett klimat som bejakar sorgen. Människor kan sörja på olika sätt, men man brukar tala om de tre faserna chock, reaktion och bearbetning. Det är viktigt att bejaka sin sorg och känna att det är okej att gråta. Samtidigt är det lätt att skuldbelägga sig om man skrattar åt något när man har sorg, men det är naturligt och en ljusglimt i tillvaron att ta vara på, säger Helena Fryland.

Under den första chockfasen är den drabbade tom och opåverkad - ett tillstånd som kan vara från några timmar till en månad. Sedan tar reaktionsfasen vid, en tung period som inte sällan inleds efter begravningen av den anhörige. Då är det viktigt att ta hand om sig själv, sova, äta och försöka röra på sig - men inte ställa några krav på sig själv. I bearbetningsfasen kommer ofta minnena av den avlidna fram, men själva dödsfallet tränger sig inte längre på som en tung och konkret upplevelse. Ofta kan hela sorgeprocessen ta upp till ett år.

– Min roll är att uppmuntra till att gå in i sorgen snarare än avleda den. Det kan vara svårt i vår tid med all sin flyktighet. Ibland är det möjligt att skjuta upp bearbetningen om det blir för mycket vid en viss tidpunkt, men då måste man väga anledningarna till att man skjuter upp den. För sorgen kommer alltid ifatt dig förr eller senare, säger Helena Fryland.

– Det är viktigt att prata om känslorna kring allt som hänt kring själva dödsfallet. Även ta upp de gånger man blivit besviken på personen. Vrede och ilska över situationen, att ha blivit lämnad kvar, är också en viktig del av processen när det handlar om en nära anhörig. När minnet inte längre tränger sig på, utan man istället minns saker som förknippas med personen, då är sorgen genomlevd.

Tyvärr är det inte ovanligt att bekanta till den som förlorat en nära anhörig drar sig undan av osäkerhet eller rädsla.

– Det kan upplevas som ett dubbelt svek för den drabbade. Men det enda man behöver göra är att finnas till och lyssna. Inte trösta, för sorgen måste få finnas där.

Helena Fryland menar också att den som genomlevt sorgeprocessen till slut, får bättre tillgång till sina egna känslor och växer i medkänsla och empati.

– Då ökar också förståelsen för andras lidande.