DET ÄR som bekant svårt att slå in öppna dörrar, och de flesta dörrar i debatten kring de traditionella mediernas kris och krismedvetenhet står på vid gavel så jag tänker inte ens försöka. Det är bara att kliva på.

Det stormar mycket kring mediebranschen och säg den som inte vet att vi är en bransch som navigerar i ett oförutsägbart landskap med utförsbackar och uppförslut. Intäkter som faller, upplagor som viker, annonsörer som väljer andra kanaler än de traditionella och läsare som både ställer högre krav och är mer otrogna. Minskade resurser och större utmaningar i en inte ens tillnärmelsevis skön allians.

MEN – vi verkar inte bara på en marknad där man pratar vinst och förlust i kronor och ören, utan också på en marknad för det fria ordet där nya aktörer inte bara erbjuder sund konkurrens utan också kan leda till begränsningar för det arbete som en oberoende journalist ska utföra.

Ett exempel på det är den inskränkning i offentlighetslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 oktober i år, som gör det svårare att få ut personuppgifter på misstänkta personer från tingsrätten.

Detta är en lagändring som sannolikt har kommit till bland annat på grund av att uppgifterna ofta missbrukas av mindre nogräknade publikationer och sajter där namn och personnummer på misstänkta läggs ut i spekulativt och avsiktligt kränkande syfte.

Mer ansvarstagande medier följer det pressetiska system som säger att skadan av att publicera ett namn på en person misstänkt för ett brott måste vara mindre än allmänintresset för att man ska välja att skriva ut vem personen i fråga är – och det är den nästan aldrig.

Men, i de fall då det är av allra högsta intresse för allmänheten att få veta att exempelvis en förtroendevald politiker är brottsmisstänkt, där har vårt jobb som granskande medium blivit betydligt svårare att utföra. På grund av att alla inte tar sitt ansvar och, som en följd av det, på grund av den nya lagstiftningen.

DET HAR dessutom blivit både svårare och mer tidsödande att få ut uppgifter från polisen om allt det som händer dagligen – inbrott, överfall, skadegörelse, snatteri, misshandel. Listan kan göras lång, men blir det tyvärr inte på våra nyhetssajter eftersom vi på grund av förändrade rutiner och minskade resurser hos polisen får ut mindre information mer sällan.

Självklart måste en polisorganisation med krympande resurser prioritera att bekämpa just det som vi vill skriva om, men det betyder inte att allmänheten inte har rätt att veta vad som händer. Ett slutet samhälle där alltmer information aldrig når folk borde inte vara önskvärt för någon, det ökar risken för desinformation, korruption och spekulation.

Ett ytterligare exempel är förbudet att filma från drönare som kom efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen för ett par veckor sedan.

Medan vi inom media jobbar med att hitta nya vägar att ge vår publik både upplevelser, bildning och nyttig information – som till exempel en från ovan-vy av köerna vid en olycka på E4 – jobbar andra med att begränsa marknaden där det fria ordet frodas och demokratin säkras.

Lagstiftarna hänger helt enkelt inte med och förstår inte alltid våra villkor. Eller rättare sagt de krav vår publik med rätta ställer på oss – att vi ska fortsätta granska, fortsätta avslöja och fortsätta skildra. För det är inte vårt jobb som ska vara roligt, det är publiken som ska bli nöjd.

Annons

SAMTIDIGT ökar misstänksamheten mot journalister, media får skulden för valutgången i USA och föraktet för seriös journalistik sprids som en pestsmitta. Spridare av rykten och rena lögner erbjuder extrapris på en förenklad världsbild, en kortsiktig tröst i tider av missnöje och otrygghet.

Ju fler gånger ett påstående upprepas, desto sannare blir det – för visst är det väl så att Hillary Clinton är kriminell? Det har ju Donald Trump sagt – så många gånger. Det måste vara sant, för det blir mycket enklare då, att inte ta ställning i de politiska frågorna. Alltså är det sant i många människors ögon. Och det är inget märkligt att tro det man vill tro, det har vi gjort i alla tider.

Problemet i dag är bara att vi befinner oss i en så massiv störtflod av ”sanningar” att vi inte hinner eller orkar gå till källan och se vad de egentligen springer ur. Mellan mottagaren och informationen står i många fall inte längre en källkritisk journalist utan bara de egna känslorna, eller de egna vännerna på sociala medier.

SVERIGES ärkebiskop Antje Jackelén twittrade efter det amerikanska valet: ”Sanningen ska göra er fria (Joh 8:32), hävdar Jesus mot lögn och falsk frihet. Predika det, lev det! Tillsammans. För Gud älskar världen.”

Detta kan givetvis tolkas på många sätt, men man behöver inte vara religiös för att se att sanningen står på de anklagades bänk när lögn och falsk frihet blir normaltillstånd och när grogrunden för förenklingar, fördomar och fria fantasier blir allt gynnsammare, det skulle nästan kunna betraktas som – en sanning.

Hot mot journalister då? Det är väl något man får ta när man sticker ut hakan och granskar makten, eller? Nej. Det är aldrig acceptabelt att hota någon. Det är ett ökande och oerhört allvarligt arbetsmiljöproblem att allt fler journalister får hatmejl, känner att de måste ha dolda personuppgifter eller inte vågar låta sina barn gå själva till skolan.

DET ÄR nödvändigt att identifiera de hinder som finns för yrkesverksamma journalister. För att kunna påverka politiker och bereda vägen för fortsatt gedigen lokaljournalistik, precis det som medborgarna och publiken förtjänar.

Internet rapporterades häromdagen ha gått om tv, radio och press som svenskarnas primära källa till information, vilket visar på behoven av att skynda på utbyggnaden av bredband på landsbygden för att vi ska kunna fortsätta ge publiken där de lokala nyheter den vill ha.

Ett par dagar tidigare presenterades medieutredningen – en utredning som har som syfte att föreslå hur man i framtiden ska ge så många som möjligt tillgång till så mycket kvalitativ journalistik som möjligt.

Utredningen föreslår bland annat att det nuvarande presstödet, som bara kan fås av papperstidningar, blir ett mediestöd vilket är lika bra som självklart. Det är mycket få tidningar i dag som inte också är digitala. Här finns också tankar om att minska beroendet av politiken och låta makten över stöden ligga hos medieföreträdare, samt en avsikt att demokratiska värderingar ska påverka möjligheterna att få pengar. Båda förslag som kan möta patrull i de remissrundor som nu väntar. Att fjärma sig från staten är bra, men frågan om värdegrund är mångbottnad och svår.

JAG sympatiserar helt med åsikten att alla människors lika värde är ett grundläggande villkor för att yttrandefriheten ska fungera och att de som jobbar med att rasera det demokratiska samhället inte ska uppbära stöd från detsamma. ”Allas lika värde är en förutsättning för att allas röster ska vara lika mycket värda”, säger utredaren Anette Novak. Men vem är domare i den frågan?

Det jag saknar i utredningen ligger utanför både uppdraget från kulturministern och utredarens mandat, men måste ändå nämnas. Istället för en successiv och blygsam sänkning av reklamskatten – ta bort den. Och sänk samtidigt momsen på digitala medier från 25 till sex procent, den momssats som gäller för tryckta medier. Skillnaden är gammaldags och förlegad. Det skulle göra verklig skillnad, även för publiken.

Då är vi tillbaka i pengarna, det är svårt att komma undan. Men över skatter har varken utredare eller medier makten, den ligger i politikernas händer.

Vi är beredda att anta utmaningen att fortsätta leverera djupgående, sann och trovärdig journalistik. Politiker, alla ni som hävdar att ni behöver granskning, är ni beredda att göra ett motdrag?