Varje år misshandlas över 28 000 kvinnor. Omkring en tiondel av Sveriges unga kvinnor utsätts för sexualbrott. Mörkertalet är förstås fortfarande högt, då flera kvinnor väljer att inte anmäla.

Lyckligtvis har Sverige ett antal kvinnojourer som stöttar dessa utsatta tjejer och kvinnor. I vårbudgeten 2018 stärktes dessutom kvinno- och tjejjourernas arbete med 40 miljoner kronor. Själva grundanslaget ligger på 100 miljoner om året.

Om man bara räknar de jourmottagningar som är registrerade via Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, eller SKR, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund, är det cirka 200 stycken. Delas det statliga medlet rakt av ger det med andra ord omkring 750 000 kronor per mottagning. Pengarna ska bekosta bland annat personal, jourtelefonsamtal, juridisk rådgivning, skyddat boende samt utbildning i frågorna hos kommunernas handläggare. Det säger alltså sig självt att det inte är en överfinansierad verksamhet.

Vad tjänar vi då på dessa satsningar? Det är en fråga som vår regering redan har utrett i publikationen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” (2015), vilken många politiker borde ta del av. Mäns våld mot kvinnor kostar enligt en beräkning från Socialstyrelsen runt 3 miljarder kronor om året – och då inräknas varken hälso- och sjukvård, tandvård eller psykiatribehandling. Om vi frågar de omkring 150 000 barn som växer upp i familjer där det förekommer våld är kostnaden dessutom känslomässig.

Annons

Vi i Vänsterpartiet vill hävda att det mest oansvariga är att inte satsa på jourverksamheterna, som ju dessutom tar hand om den part som farit illa. När Sveriges ledning väljer att satsa extra ska det inte vara en signal till kommunerna att de kan minska anslagen.

Vi får ofta höra att socialnämnden är i ekonomisk kris. Det som inte talas om lika ofta är hur denna kris har orsakats av ett medvetet och långvarigt underbudgeterande av verksamheten ifråga. Då detta årets budget följer samma mönster kan vi ju tillåta oss att spekulera i huruvida kvinnojouren ens får något anslag nästa år. I så fall hoppas vi verkligen att de meddelas socialnämndens besparingsförslag i förväg och att det inte – likt i år – meddelas efter att beslutet har fattats.

Det är inte acceptabelt att utsatta kvinnor hamnar i kläm medan kommun och stat bollar det ekonomiska ansvaret mellan sig. I raden av kommunala besparingar som gjorts på barn, ungdomar och pensionärer kan vi dock konstatera att det verkar viktigare för Alliansen att behålla politikerarvodena oförändrade än att satsa på verksamhet som gynnar våra mer utsatta invånare.

Skickar även en hälsning till S-kvinnorna som vill föra en dialog i frågan med övriga partiers kvinnor: Kvinnojourens finansiering är inte en kvinnofråga. Det är i allra högsta grad en jämställdhetsfråga som i lika stor utsträckning bör inkludera och engagera män, särskilt vad gäller förebyggande arbete.

För Vänsterpartiet Ljungby,

Saga Sunniva Bergh