”Vi vet inte var han är”, säger storasyskonen med ett axelryck, omedvetna om allvaret i det de just konstaterat.

Instinktivt springer jag ner för uppfarten, den sluttande, som jag vet att han så gärna kastar sina älskade bollar ner för.

Där, mitt på gatan, står han – mycket riktigt med en boll i ett fast grepp – och med världens största leende på läpparna. Ögonen glittrar av lycka, han är märkbart stolt över sin bedrift.

Jag rusar fram, gatan är öde, rycker upp honom och bär honom i ett burdust grepp på ena armen. Hjärtat bultar, paniken lägger sig.

Jag förmanar. Han? Han hytter i luften med aja-baja-fingret och leendet sitter där det sitter.

Annons

Hur förmanar man en ettåring att inte springa ut på vägen? Det går inte.

I stället sätter man upp en grind som ska hindra honom.

Det är bara det att man ibland glömmer att stänga den där grinden.

Och att man ibland likt Alfons Åberg tänker ”jag ska bara”: bära undan en trädgårdsstol, skala två potatisar, dra upp en maskros ur gräsmattan, eller ta en sista klunk kaffe.

Och det är då det händer.

Och det går snabbt.

När jag på torsdagen nås av nyheten om den tvååriga flickan utanför Ljungby som drunknat i en liten prydnadsdamm i trädgården, knyter det sig i magen. Ett ögonblicksverk – och parallellen till min ettåring på gatan är oundviklig.

Jag läser att anhöriga gjorde allt de kunde. Att de, tillsammans med ambulanspersonalen som anlände, kämpade i flera timmar. Att det inte hjälpte.

Ett litet liv slocknade där och då och det är omöjligt att ens försöka närma sig tanken på skuldens tyngd, utan att det bränner av smärta i kroppen.

Barn förstår inte faror.

Barn besitter stor upptäckarlust – men desto mindre förstånd.

Vår uppgift är att skydda dem.

Men vi lyckas inte alltid.

För det mesta går det bra ändå. Vi hinner oftast upptäcka dem, där mitt på gatan med en boll i famnen, och kan unna oss lyxen att förmana, sänka axlarna och andas ut.

Men ibland. Ibland slutar en solig, härligt varm försommardag i tragedi och livet blir aldrig detsamma mer.

Det är en outsäglig smärta, orimligt tung för någon att behöva bära.