Förra året publicerades på JP.se 227 artiklar där Sverigedemokraterna omnämndes, att jämföra med 252 för Jönköpings kommuns största parti Socialdemokraterna, 186 för Moderaterna som har näst flest mandat i kommunfullmäktige och 85 för Kristdemokraterna som är trea. SD är fjärde största parti med 8 av totalt 81 platser.

Det kan inte kallas att ignorera ett parti.

Många av dessa artiklar är förstås samma eftersom flera politiker av olika färg ofta uttalar sig i samma artikel, och statistiken säger ingenting alls om innehållet i artiklarna. Men det är inte det som är min poäng här, utan det handlar om uppmärksamhet.

Både vi inom media och många politiker anklagas för att ignorera SD, och det håller på att etableras som en ny sanning. Men det stämmer inte.

Vad som dock är sant är att en större andel av artiklarna som vi har skrivit om SD har ett för partiet mer negativt innehåll, till stor del beroende på de enskilda medlemmar som har förekommit i olika skandaler. På samma sätt är det sant att flera partier hittills inte har velat samarbeta med SD, beroende på den politik partiet står för.

Men det kan inte kallas att ignorera ett parti. Att isolera kanske, eller att inte vilja samarbeta, men inte ignorera.

Om man gräver ytterligare lite i vårt arkiv kan man också konstatera att av alla insändare som publicerades i JP förra året berörde 69 Socialdemokraterna, 66 Moderaterna, 30 Kristdemokraterna och 47 Sverigedemokraterna.

Annons

Av de 47 där SD nämndes var 24 kritiska, 18 positiva, varav åtta var skrivna av egna företrädare. I de övriga fem var SD inte i huvudfokus. En till synes rimlig fördelning av uppmärksamhet även på insändarsidan.

Jag fick genom en gemensam vän höra att Centerns partiledare Annie Lööf på Facebook nyligen hade lagt ut en bild på sig själv och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson där de båda ser ut att ha väldigt trevligt tillsammans.

Jag har själv sett bilden, och det ser verkligen både avslappnat och uppsluppet ut. Kontentan av hennes inlägg var att det är en sak att inte samarbeta i politiken, en annan att vara lika trevlig mot alla sina arbetskamrater. Det är helt enkelt vanligt hyfs, och det har hon ju helt rätt i.

Det är bara ett enskilt litet exempel, men inte heller det kallar jag att ignorera.

Min poäng är alltså att man ska vara noggrann med hur man använder orden.

Säger man att ”vi kan inte längre ignorera…” så måste man ha ignorerat. Att inte tycka likadant eller att inte vilja samarbeta är inte att ignorera. Varför är det så viktigt då? För att ord är ett av vår demokratis starkaste vapen och det är grundläggande att vi använder dem så varsamt och exakt som möjligt.

Säger man tillräckligt många gånger att någon ignoreras blir det snart något som många faktiskt tycker, bara för att orden är så starka. Och då blir det synd om någon, den där stackarn som står i ett hörn och varken blir lyssnad på eller sedd - och den som det är synd om gynnar man ju gärna lite extra, eller hur?

Det är väl inte så våra politikers vägval ska styras, eller vi själva som väljare vill manipuleras?

Det bör trots allt vara sakinnehållet i politiken och politiska strategier som ska avgöra vem man samarbetar med och vem man sympatiserar med, inte medömkan.