Vi har just avverkat ett kalas. Ett sjuårskalas med tiotalet tyllkjolsklädda tjejer som sockerhöga rusade upp och ner mellan våra våningar i jakt på ännu mera socker (skattjakt med andra ord). Mellan tårta, chokladbollar och kladdiga klubbor var det dansstopp och snurra flaskan, paketöppning och ett hotellmysterium att lösa.

Det var, en tvåtimmarspärs som efteråt krävde sin soff-återhämtning.

Ni tror kanske nu (befogat) att den här texten ska handla om kalas, det är inte alls ovanligt att texter likt den här gör det. Om hetsen, om det orimliga i att lägga tusentals kronor på organiserade leklandsinfernon och om kraven från barnen.

”Borta är tiden då barnen nöjde sig med pappershattar och fri lek”, läser jag till exempel i en artikel på nätet (där dessutom en kalasexpert intervjuas).

Men. Stopp där. För den här texten ska egentligen inte alls handla om kalas. Låt oss i stället prata om – adventskalendrar. Om hetsen, om det orimliga i att lägga – kanske inte tusentals men dock hundratals kronor – på organiserade för-julklappsinfernon och om kraven från barnen.

Same same but different, alltså.

Annons

Jag vill inte vara tant, men när jag var barn betydde en adventskalender en bit kartong med 24 förutskurna luckor att peta upp. I bästa fall gömde sig en inte särskilt god chokladbit bakom, i annat fall var det åtminstone spännande att se motivet där innanför. En snögubbe, kanske en lucia eller självaste tomten?

För var dag som gick närmade sig den tjugofjärde luckan ytterligare lite. Och det var liksom det som var själva poängen. Att räkna ner till dopparedagen.

Så är det inte längre. Dopparedagen har blivit dopparemånaden och det förväntas full utdelning från första till sista sleven.

”Någon mer som är i gång?” undrar en mamma speedat på Instagram under bilden som hashtaggats ”adventskalender”, ”3barn” och ”72st”. Frågan besvaras med hejarop, någon erkänner skyldigt att hon ännu inte börjat. Ingen (och inte heller jag) ifrågasätter det rimliga i att tänka ut, lägga pengar på samt slå in SJUTTIOTVÅ paket och då inte ens ha kommit till själva julklapparna.

Barn är barn. De vet inte att man kan fira födelsedagen med att bjuda hela klassen på leklandsinferno. Förrän vi talar om det för dem.

De förväntar sig heller inte att få en påhittig-lagom-dyr-men-ändå-inte-skräp-och-absolut-inte-godis-för-det-äter-vi-bara-på-lördagar-present varje dag under hela årets sista månad. Om vi inte lär dem att göra det.

Tiden då barn nöjde sig med pappershattar och fri lek är inte borta.

Ej heller tjusningen med att öppna en lucka för att se att just ingenting döljer sig där bakom.

Eller jo, förresten – det är den.

Och för det får vi skylla oss själva.

FOTNOT: Den här krönikan publicerades första gången 28 nov 2015.

Jul