– Eftersom jag inte delade Svenska kyrkans inställning i ämbetsfrågan, angående kvinnors tillträde till prästämbetet, fick jag inte bli präst, säger Hans Martin Jönsson i telefon från Liepaja i västra Lettland. I stället blev det några år i kyrkans tjänst på västkusten.

– Församlingarna där hade en vänförsamlingar i Lettland och mitt intresse växte för församlingarna där. Jag jobbade med att stärka vänskapsutbytet och ville lära mig språket. Jag insåg att det skedde bäst på plats i Lettland.

– Sedan hösten 2000 har jag bott i Lettland.

Efter några år i kyrkans tjänst i Lettland yppade sig möjligheten för Hans Martin att prästvigas och det skedde 2003. I Lettland har inte kvinnan tillträde till prästämbetet, därför var det inga svårigheter för honom att bli präst där.

I Lettland har det aldrig funnits någon statskyrka i modern tid. Den evangelisk-lutherska kyrkan lever på medlemsavgifter. Cirka 40 000 personer betalar avgift till kyrkan. Därmed har de fri tillgång till de kyrkliga handlingarna, dop, konfirmation, vigsel och begravning.

– Om föräldrar vill döpa sina barn måste de vara medlemmar i vår kyrka, säger biskop Hans Martin. Det kan stöta på problem, eftersom många aldrig vare sig blev döpta eller konfirmerade under sovjettiden. Jag har döpt och konfirmerat flera vuxna än barn och ungdomar genom åren.

Den lettiska kyrkan är något yngre än staten Lettland. År 1918 förklarade sig Lettland som republik, 1922 inrättades den evangelisk-lutherska kyrkan och ärkebiskop Nathan Söderblom från Sverige vigde den förste lettiske biskopen.

Från befrielsen till 2007 bestod Lettland av ett stift, men det ändrades så att landet numera är tre stift, ett i öster, ett i mitten kring Riga och ett i väster.

Hans Martin har tjänstgjort både i västra Lettland och i östra delen. Han har bidragit med sina svenska erfarenheter när det gällt administration och ekonomi inom kyrkan. Detta gjorde att han avancerade till kontraktsprost.

– Mitt arbete hade gjort mig känd och det ena gav det andra. När den förste biskopen i Liepaja gick i pension förra året blev jag tillfrågad om att ställa upp som hans efterträdare. Jag valdes den 4 juni av kyrkomötet till ämbetet och vigdes den 6 augusti av ärkebiskop Janis Vanags.

– Kyrkan i Lettland är inte politiskt styrd på samma sätt som i Sverige, understryker Hans Martin.

– Vi har inte politiska val med partier vart fjärde år. I stället samlas kyrkobesökarna med jämna mellanrum och väljer representanter till de olika beslutande organen, bland annat kyrkomöte. När jag berättar för mina lettiska vänner om våra kyrkoval förstår de inte vad jag talar om.

Biskop Hans Martin leder stiftet med sitt domkapitel och sina kontraktsprostar. Dem träffar han en gång i kvartalet för möten. Han har sex kontrakt i sitt stift. Han ser till att alltid vara i någon av stiftets församlingskyrkor och fira gudstjänst varje söndag.

– Vi har 150 präster i 300 församlingar i hela Lettland, av dem är 40 anställda i mitt stift som har 120 församlingar. Vi har cirka 3000 kyrkobesökare i våra kyrkor i mitt stift varje söndag.

Som biskop har han ungefär samma uppgifter som en biskop i Sverige, att visitera församlingar och att viga präster. Men han har också ett tydligare uppdrag att leda sitt stift än vad en svensk biskop har. Vidare träffar han sina övriga två biskopskolleger ganska ofta i det så kallade biskopskollegiet.

– Kontakterna med Svenska kyrkan minskar allt mer, säger biskop Hans Martin. Orsaken är att Svenska kyrkan valt en annan väg än den lettiska. Däremot förekommer fortfarande kontakter mellan lettiska och svenska församlingar.

Hans Martin har också kvar kontakten med Sverige genom att han är både svensk och lettisk medborgare.

– Och så är jag ju himmelsk medborgare också, tillägger Hans Martin Jönsson.