"Den mest komplette friidrottaren som funnits".

Så beskrivs han av intervjuaren Bengt–Göran Söderlind.

Han heter Lennart Jönsson och sitter i soffan med sitt mikrofonheadset väldigt snett på huvudet, nästan så ena fästet petar honom i ögat. Det gör inget. Lennart är glad och skojar mycket. Han pratar om sin uppväxt, hur hans idrottskarriär startade. Då förstår man att en liten plastsak på huvudet inte stör honom särskilt mycket.

Rinken snöade bort

Idrottskarriären började på fruset vatten – ishockey. Han berättar om en planerad match mot Diö som fick ställas in, den låga rinken som de byggt upp dagen innan hade blivit igensnöad.

– Vi hittade inte planen.

Men det var på land som Lennart skulle glänsa som mest. Lennart tävlade i de flesta grenarna som fanns – men framför allt var han stark i långdistanslöpning.

Bengt–Göran Söderlind: Hur blev du en sådan bra löpare? Hur tränade du?

– Jag sprang tre kilometer till och från skolan fyra gånger om dagen, morgon, middag och kväll. Annars sprang man omkring på idrottsplatsen och i skogen.

1 200 om året

Lennart Jönsson kom till Markaryd som 15–åring då hans pappa fick jobb som vaktmästare på möbelfabriken. Fotspår som även Lennart skulle följa.

– Som vaktmästare fick jag 1 200 kronor om året, berättar han.

Någon hundralapp mer än vad den där plastsaken på hans huvud konstar numera...

Hälsenorna stoppade karriären

Annons

Till vänster om Lennart sitter en annan löpare – Helge Helmersson. Helge föddes 1942 i Timsfors och lyckades under sin karriär springa in ett brons på ungdoms–SM – då pratar vi kortare distanser. Men redan vid 21 års ålder tog karriären slut. Hälsenorna spökade och inflammerades under militärgörning. I stället sadlade Helge om och håller numera på med orientering.

Bengt–Göran Söderlind: Varför blev det kortare distanser för dig och varför blev du så bra?

– Jag ville få det snabbt avklarat, jag behövde inte slita så länge, skojar Helge.

– Man får vara lite skotträdd, så fort skottet går ska man inleda i full fart och sedan öka hela tiden.

Löpare och chaufför

Sist men inte minst fanns Enar Benjaminsson på plats, även han löpare i bland annat Hinneryd, Graal och Markaryd.. där han också var busschaufför?

När Markaryd IF:s friidrottare skulle iväg fick de låna fotbollslagets blåvita buss... men de saknade en chaufför. Då fick Enar rycka in med all sin kompetens... som truckförare.

– Bussen hade en växellåda med dubbelkoppling så det gällde att inte släppa kopplingen för fort. Stolarna i bussen var inte fästa i golvet och skulle i så fall trilla baklänges. Men det gick bra, berättar Enar.

"Ett gott liv"

Friidrottskvällen på Kulturhuset i Markaryd avslutades med en summering av Markaryd IF:s klubbmästerskap år 1960. Lennart Jönsson var på pallen i de flesta grenarna – 100 meter som stavhopp.

– Det var ingen konst att komma upp, det var värre att ta sig ner. Vi hade inga stora mjuka madrasser att landa på. Men det var skoj, säger Lennart om stavhoppet.

Bengt–Göran Söderlind: Hur många grenar höll du på med?

– Jag har inte bestämt mig ännu, skojar Lennart.

Bengt–Göran Söderlind: Vad har idrotten gett dig?

– Ett gott liv. Jag har aldrig varit rädd för att förlora i något.