Ögonen dras dit och vi tänker att vi nog behöver en ny stjärna i år. Och frågan poppar upp; vad ska det bli för julklappar, till dem som redan har allt. Den ständiga frågan för alla som inte behöver brottas med kampen om hur pengarna ska räcka till allt och så att barnen åtminstone får någon julklapp.

Sen behöver ju allt inte kosta, försvarar vi oss med, vi som har och därmed kan. Det är ju kärleken och gemenskapen som är viktig - och att ha tid - säger vi med emfas. Jo, vi är så kloka, så.

Annons

Och det är ju rätt, men gemenskap kan vara knepigt och kan inte beställas - och har vi det med tid?! Ni vet hur vi stressar och snor för att hinna allt som ska göras och helst hinna en gnutta av det som vi själva verkligen vill göra. Så vem är egentligen riktigt glad och nöjd?

Någonstans läste jag en rubrik om att årets julklapp bör vara att ge hopp. Så fint, tänkte jag och funderade på hur jag ska kunna ge någon hopp. Mer pengar till mitt världsbarn, en slant i tiggarens mugg. ja, det är naturligtvis den lätta vägen. Men verkligt hopp till människor är något helt annat, ett förhållningssätt mellan människor och ett uppdrag för samhällsbyggare att se till så att alla kan omfamnas och blir delaktiga.

Nästa tisdag presenterar Handelns utredningsinstitut vad som blir årets julklapp. Det ska vara en produkt med högt försäljningsvärde eller som köps av många, den ska vara ny eller har fått nytt intresse och ska representera vår tid.

Hopp kvalar inte in här, hopp är ingen produkt, går inte att ta på men är livsviktigt att känna. Det går inte att lita på tomten i den frågan, utan verkligt hopp måste få chans att växa inom oss genom trygghet och tillit.