Några få dagar återstår innan vi tänker på det som varit och hur allt ska bli. För oss själva, familjen och för landet Sverige. För hela världen – för det är en orolig tid vi lever i. Inte för att vi som lever här märker det så mycket men det stormar där ute genom terror, förtryck, krig, förföljelse, svält och människor på flykt.

Annons

Kanske kommer samtalen kring de festligt dukade nyårsborden så småningom in på detta. På vår trygga del av världen, hur bra vi har det och på vad det är att vara svensk. Kanske sitter det människor som du älskar över allt annat runt bordet – barn, barnbarn och vänner. Och de – eller du – är inte det som Björn Söder (SD), riksdagens andre vice talman, menar är en etnisk svensk. Om det är viktigt att vara det och i så fall; var ska gränsen dras? Och vem vet säkert, de flesta människor har ju inte särskilt bra koll bakåt i generationsleden.

Mina barn är ur detta märkliga resonemang inte svenskar, Zlatan är det inte och inte Börje Salming och inte kronprinsessan Victoria eller lilla Estelle. Hur många kan räknas in i den grupp som skulle kunna utgöra etnisk svensk majoritet?

Det finns självklara skäl till att minoriteter ska bevaras - demokratiska, traditionella och kulturella - men det finns inte motsvarande behov eller egenvärde i att definiera och skydda en etnisk svensk majoritet. Att sådana tankar ens finns är inskränkt och skrämmande. Det jag tänker är att landet Sverige inte klarar sig utan resten av världen, utan en mångfald av kunskap, erfarenheter, drömmar och ambitioner, för att kunna fortsätta utvecklas.

Sådär kan tankarna gå när ett nytt år står för dörren och vi funderar på hur det ska bli med allt och vilket ansvar vi själva har i det.