Dags för en moralisk fråga. Du ser ett tåg komma farande mot tre personer som ligger på rälsen. De ropar på hjälp och du vet att du inte kommer att hinna fram och rädda alla tre i tid, innan tåget kör över dem alla tre. Du ser däremot en spak som ändrar tågets riktning. Skulle du däremot göra det så kommer tåget att köra på en person som ligger på just det spåret.

Så frågan är: drar du i spaken och räddar de tre personerna, eller låter du bli och räddar den ensamma personen? En jobbig fråga då man inte vill offra någon.

Men hur skulle det vara om jag berättade att så här ser det ut i skolans värld i dagens samhälle? Nu menar jag inte att man bokstavligen offrar människors liv, men det offras elevers potential och arbetsro.

Problemet? Stökiga elever, med någon form av diagnos, som inte passar in i den vanliga skolan. Nu tycker du säkert att dessa åsikter inte hör hemma i dagens samhälle, då alla ska inkluderas och vi ska inte sortera människor i fack. Jag frågar dig då om det är rimligt att i en klass på 25 elever, där det finns en elev som har extremt särskilda behov, ska få störa och förstöra undervisningen för 24 andra? Det fungerar inte med hur mycket resurser, tid och extra anpassningar man gör för dessa elever, då miljön i sig inte passar dem.

Det blir inte bara en form kränkning mot de elever som läser den vanliga undervisningen, utan även för de elever som har dessa särskilda behov.

Annons

Det är så enkelt för psykologer, specialpedagoger, politiker och rektorer att säga hur man ska tänka och vilka anpassningar man kan göra. Det brukar vara det där man sitter på sina höga hästar, men man har inte modet till att faktiskt vara ute i den riktiga verksamheten och faktiskt se hur dessa elever är.

Så då ställer jag min moraliska fråga igen, fast annorlunda: är det rimligt att offra 24 elevers undervisning för att en elev ska ”passa in”?

En lärare som har fått nog