”Jag vill inte ha dig.”

Jag hade varit mamma i två, möjligtvis tre veckor. Jag satt i vår tresitssoffa, under mig en enorm frottéhandduk för att skydda det brunräfflade tyget från kaskadkräkningar.

Miljön, hemmet, förutsättningarna för själva livet hade förändrats. Radikalt. Kartan hade ritats om och i ett nytt och helt obekant landskap trevade jag mig fram, vilset. Bebisen i min famn krävde allt och jag orkade ge – inget.

Så sa jag det, i panik, i vredesmod, i frustration. Så fort orden var uttalade sved det till, fysiskt, inuti.

Annons

Sju år och två ytterligare barn senare och ni kan tänka er hur många fler gånger det svidit av ord som aldrig borde ha yttrats, ilska som aldrig borde ha fått pysa ut. Ni vet, alla de gånger när man blir så arg att man inte längre vet vad man säger? När orden bara rinner ut ur mungipan medan man är helt oförmögen att knipa igen?

Av någon anledning är det detta jag tänker på när jag ser filmklippet som Västerbottens-Kuriren publicerade i veckan. Den en minut långa sekvensen som utöver all önskvärd tydlighet visar hur busschauffören, med uppdrag att föra nyanlända flyktingar i säkerhet, i stället förlänger deras skräcktillvaro och lidande.

Klockan i bussen visar 8:57 och det är becksvart utanför fönsterrutorna när han står där och skriker. Det sägs att han var bekymrad över säkerheten. Att han ville få de spralliga barnen att sluta springa fram och tillbaka i mittgången. Att han försökte förklara att de var tvungna att sitta med bälten på sig.

Som om det spelar någon roll. Som om det rättfärdigar kränkande och rasistiska uttalanden likt ”you are in Sweden now, we have rules here”. Likt ”att det ska vara så förbannat svårt att förstå vad vi säger”. Likt ”varför kommer ni hit om ni inte följer våra regler”.

Till dig, du arga busschaufför vill jag bara säga: Jag hoppas att du är som jag. Att du är som en vilsen, sömnbristig nyförlöst förstagångsmamma som sitter på en frottéhandduk i en brunräfflad tresitssoffa och känner att du inte riktigt räcker till. Att det landskap du tidigare orienterat dig så bra i, nu snabbt förändrats och att det gör dig osäker och lite rädd. Att de hårda orden därför bara rinner ut ur mungipan på dig – och att det svider ordentligt när du vill men inte kan ta dem tillbaka.

Men något säger mig att du inte är det.

Och det sorgligaste av allt är att det finns allt för många som du.