Det är lätt hänt för henne att göra det, när hon står där med en skrikande ettåring fastklamrad runt benen samtidigt som en fyraåring skanderar FÄÄÄÄRDIG och en sjuåring välter ut dagens femte glas mjölk över bordet ner i springorna mellan de relativt nylagda linoleumplattorna, där det inga springor skulle bli.

Att hon då drar en djup suck och drömmer sig bort till en sekelskiftesvåning med nysåpade plankgolv, P1 på radion och en soffa där kuddarna ligger där de ska. Drömmer sig bort – till den hon skulle vara, utan barnen.

Till alla löprundor hon skulle springa, gymkortet hon skulle skaffa. Till all spännande mat hon skulle laga, all makeup hon så omsorgsfullt skulle lägga om morgnarna. Till alla böcker hon skulle läsa, all kultur hon skulle ta del av.

Så kommer den. Veckan då hon börjar jobba men resten av familjen fortfarande har semester. Det är salta tårar och hårda kramar kvällen innan de ska åka. Barnen är knappast lockade av tanken på att lämna mamman hemma. Mamman tröstar: stryker kinderna torra från tårarna, kramar tillbaka och säger att det inte alls är lång tid tills de ses igen. Att hon också kommer längta.

Inte med en min avslöjar hon hur mycket hon ser fram emot veckan där hon ska få blomma ut till en bättre version av sig själv.

Som den varannan vecka-mamma hon nu är lämnar hon på måndagsmorgonen ett hem fyllt av liv och återvänder till ett hus i stillhet.

Annons

Hon har varit förbi Ica och handlat. Kycklingfiléer, pesto och pecorino-ost. Nötinnanlår, blomkål och japansk soya.

Men först: en löprunda. Hon snörar på sig skorna, lurarna i öronen. Ingen väntar henne tillbaka – är det nu hon ska springa milen?

Fyra kilometer senare låser hon flåsande upp ytterdörren igen. Laga mat, nu? Hon fnyser åt själva tanken.

Efter en snabbdusch skivar hon i stället upp jordgubbar, häller på mjölk och brer två rullmackor med smör och ost. Slår på tv:n och sjunker ner i soffan, slänger bort de eländiga kuddarna som bara är i vägen. Plöjer tre avsnitt i rad på Netflix, av en serie hon redan sett.

När det mörknat ute ställer hon sin jordgubbskladdiga tallrik på köksbänken och går och lägger sig.

Det blev kväll och det blev morgon, den första dagen.

Resterande dagar följer samma mönster. Hon jobbar, kommer hem. Brer sina mackor och sätter sig i soffan.

Radion är tyst, kycklingfiléerna och nötinnanlåret hamnar i frysen. Böckerna förblir olästa men Netflix levererar.

Hon kommer till en lika dyster som befriande insikt: hon skulle bli en usel varannan vecka-mamma. För knappast är det barnen som hindrar henne från att blomma ut till en bättre version av sig själv – det är hon själv.

Tur att de snart kommer hem igen.

Så att jag, eller jag menar hon, kan fortsätta fantisera.