När Johan Gustafsson berättar om de långa åren som fånge i öknen i Mali slås man av en sak.

Hans styrka.

— Jag försökte hela tiden att hitta lösningar och analysera vad jag kunde göra. Redan när vi låg på flaket och just hade blivit tillfångatagna började jag att fundera på vad vi skulle göra. Jag ropade till de som hade tillfångatagit oss och testade olika saker.

Han berättar att han mår förhållandevis bra idag. Både fysiskt och psykiskt.

Ännu ett styrkebevis var att han mitt i den farliga fångenskapen i öknen vågade och orkade genomföra ett flyktförsök.

— Att planera en flykt ensam och under de där förhållandena är en väldigt skrämmande sak.

Har du några kroppsliga sviter av vistelsen?

— Nej, jag blev ju sjuk där några gånger, men tiden gick och man fick helt enkelt hantera det, säger han.

Drömmer du något idag på nätterna om dina upplevelser i Mali?

— Nej, jag drömmer inget alls som jag kommer ihåg på morgonen.

Islam gav skydd

Ett viktigt beslut som han fattade var att låtsas konvertera till islam.

Det gjorde att han blev bättre behandlad. Han blev inte heller straffad efter flyktförsöket.

— Jag tror att det bidrog till att jag inte blev dödad. De ville inte döda en muslim.

Genom att delta i bönerna och praktisera religionen med dem blev han halvt om halvt med i någon sorts gemenskap och fick ett litet skydd.

– Jag behövde inte längre tigga och be om mitt liv i videofilmerna som de spelade in med oss.

Vissa av hans ”fångvaktare” gick det att prata lite mer med.

Annons

– Ibland kom personer från andra länder eller som på andra sätt inte passade in bland de andra. Då kunde de ty sig lite mer till mig.

Hörde inget på flera år

När den första tidens dödsskräck lade sig blev tillvaron lite mer som ett fängelse.

– Då var det mer hopplöshet än dödsrädsla.

Han fick bara ta emot brev en gång i början av vistelsen.

– Resten av tiden var det ingenting. Jag hörde inget från Sverige under flera år. Vi hade radio men där var ju inga nyheter från Sverige.

När du tänkte på Sverige, vad längtade du efter allra mest förutom din familj och friheten?

– Jag har åkt Vasaloppet och brukade tänka på hur det var att åka skidor i snön, tystnaden och den kalla vintern. Jag brukade träna och försöka idrotta mycket i öknen och ibland brukade jag till och med gå stavgång och tänka på skidåkningen.

Så mitt i den heta öknen låg du och drömde om längdåkning och snö?

– Ja, faktiskt, säger han och skrattar.

Kunde inte umgås

En medfånge var ju Stephen McGown från Sydafrika. Han är ju lika gammal som du. Vilken relation fick ni till varandra?

– Det är lite komplicerat. Man reagerar ju olika när man hamnar i sådana här situationer. Jag försökte att se framåt och lösa saker och tycker att man ska stödja varandra.

Johan Gustafsson antyder att de inte kunde umgås och att de visserligen vistades i samma läger men inte riktigt var tillsammans.

— Jag är så glad att han också är släppt. Men tycker att han får berätta om sina upplevelser och hur det var, om han vill.

Oerhört tacksam

I Åminne finns numera ett begrepp som alla känner till; ”tänd ett ljus för Johan”. Vad tänker du om det?

— Jag är så oerhört tacksam för det stödet. Att Värnamo Nyheter publicerade ett ljus i tidningen varje dag. Det är fantastiskt.

Johan Gustafsson har inga tydliga framtidsplaner, utan tar en dag i taget för att långsamt komma igång med vardagen. Han återknyter kontakt med släkt och vänner och har inte hunnit fundera över framtiden.

— Men en sak har jag funderat på och det är att ha en riktig fest i Åminne. Det skulle jag verkligen vilja, säger han.