När Johanna Brankes morfar Alfred fick en kronisk sjukdom kände Johanna att hon måste fånga sin morfar eftersom han varit som en pappa för henne. Samtidigt var det så mycket som hon inte visste om sin morfar, och så mycket som hon aldrig vågat fråga.

– Det var nu eller aldrig. Jag hade gått på filmskola och fick idén om att vi skulle göra en film tillsammans. Om vi gjorde saker tillsammans som vi gjort när jag var barn, som att tälja barkbåtar, så trodde jag att vi på ett naturligt sätt skulle kunna prata om sånt som jag undrat över som liten men inte vågat fråga av rädsla för att göra honom ledsen, berättar Johanna.

Oro och rädsla

Johanna kände ett stort behov av att få veta och prata om sin morfars uppväxt och om hur det var när han kom till Sverige.

– Morfar var med på det i början och tyckte att det var kul. Men sen visade det sig att vi inte delade samma upplevelser. Han förstod inte riktigt vad jag ville åt, eller hur hans förflutna kunde påverka min framtid, berättar Johanna.

Hennes förhoppningar om att lösa upp den oro och rädsla som hon känt av som barn kändes allt mer avlägsen.

– Jag ville diskutera och lösa upp den känslan och mötas i den. Men det blev istället en film som handlar mer om mitt sökande och om hur jag letar efter vad som är viktigt för mig.

Ett filmslut

Filmen har bytt riktning flera gånger under Johannas arbete, och hon klipper nu det sista materialet i det hon tror är den slutgiltiga versionen.

Morfar Alfred gick bort i november förra året.

– Jag trodde på ett lite naivt sätt att vi skulle få ett filmslut. Ett slut där hela familjen samlas runt morfars säng och säger det som inte blivit sagt innan och berättar. Jag trodde att morfar på något vis skulle säga vad jag skulle göra med mitt liv utifrån hans upplevelser. Men så blev det inte, och det var tungt. Men samtidigt tror jag att insikten gjorde att jag kom djupare ner i vad det som är filmens kärna, att jag söker honom men samtidigt mig själv.

Livsglädje

Alfreds föräldrar dog i koncentrationsläger under andra världskriget. Och samtidigt som Johannas morfaderns uppväxt det känslor av oro och rädsla, finns det en positiv påverkan.

– Sista gången morfar träffade sin mamma vägrade han att krama henne. Han förstod inte vad som var på väg att ske, och att det var sista gången de sågs. Det var något som han bar med sig och som han fick jobba mycket med. Men det gjorde också honom väldigt närvarande och han vände det till något bra. Det var den livsglädjen som jag ville fånga.