Min fråga till dig är då – varför har vi kommit just så långt som vi har? Bland annat just för att vi manifesterar och visar att vi inte accepterar att människor blir diskriminerade på grund av kön, ras eller sexuell läggning. Bland annat för att vi får demonstrera och säga vad vi tycker utan att hotas av repressalier. Men vi har en bit kvar att gå.

I Sverige har det varit tillåtet (!) att vara homosexuell i över 70 år. De flesta människor som lever i dag har alltså inte någon gång under sin livstid behövt anpassa sig till den heterosexuella normen för att hålla sig inom lagens ramar.

Dock betraktades homosexualitet som en sjukdom till och med 1979, då en förändring i Socialstyrelsens syn på homosexualitet sattes igång när ett gäng homosexuella valde att sjukskriva sig för att visa på det absurda i att klassas som sjuk på grund av att man älskade ”fel” person.

Så sent som för sju år sedan, 2009, upphörde synen på transvestiter som psykiskt sjuka. I Sverige. Och då pratar jag om myndigheternas syn, inte allas vår allmänna syn på personer som anses avvika från normen. För där har vi mycket att göra, mycket att jobba med. Varje dag.

För två månader skrev tidningen om ett par, två kvinnor, som hade valt att få barn genom spermadonation från Danmark där donatorn var anonym.

Processen för att genomföra en närståendeadoption, som är nödvändig för att båda mammorna ska bli vårdnadshavare, drog ut på tiden på grund av att Jönköpings kommun drog ärendet i flera vändor och ställde en mängd mer eller mindre närgångna frågor.

Om något hade hänt den enda vårdnadshavaren under de månader processen tog, hade barnet blivit föräldralöst.

Förra veckan dödades den 22-åriga transkvinnan Hande Kader i Turkiet. Hon blev våldtagen och brändes sedan till döds.

Turkiet toppar enligt organisationen Transgender Europe statistiken på mördade transpersoner med 43 sedan 2008. Alltså personer som mördas på grund av att de har en avvikande könsidentitet jämfört med normen.

Annons

Självklart ska detta diskuteras, och protesterna har inte låtit vänta på sig, varken i Istanbul eller på Twitter där det trillar in protester under #HandeKadereSesVer.

Tycker du fortfarande att det inte behövs ett ständigt pågående samtal om hur vi människor ska bli mer toleranta?

Så länge det i ett stort antal länder i världen fortfarande är olagligt att vara homosexuell, så länge det på flera håll är belagt med dödsstraff och så länge jag själv hoppas att mina barn ska vara heterosexuella av den enkla anledningen att det förenklar deras liv är debatten nödvändig.

Annars kommer mina, dina och alla andras värderingar att stelna och människor kommer att fortsätta kränkas och mördas på grund av sina sexuella preferenser.

På tidningen jobbar vi dagligen för att stå upp för de värden vi vill försvara: demokrati, yttrandefrihet, humanism, mångfald och alla människors lika värde.

För två år sedan satte Hallpressen, där den här tidningen ingår, igång kampanjen ”Alla får plats” i samband med att nazister demonstrerade på Jönköpings gator.

Vi ville självklart inte tysta någon, men vi ville visa vad vi står för – inte som inlägg i någon politisk debatt utan som ett ställningstagande för ett inkluderande samhälle präglat av respekt för alla och utan krav på att en måste vara den andre lik för att bli accepterad.

Jag har full förståelse för att det inte passar alla att gå ut och delta i en parad. Alla vill inte ställa sig på torget och ropa ut sin åsikt – inte för att man inte står för den, utan för att man faktiskt inte tycker om att delta i kollektiva, offentliga upprop eller, ja, jippon.

Jag själv gör inte det, egentligen. Jag har bara deltagit i ett demonstrationståg en gång, som jag kan minnas, och det var i mitten av 80-talet då fackeltåg för fred var vanliga och jag gick i ett sådant genom ett vintrigt Värnamo.

Det kändes obekvämt – inte för att jag inte trodde på fred, jag var en passionerad pacifist på den tiden och läste icke-våldslitteratur fram- och baklänges, utan för att det var så – kollektivt.

Jag deltar inte ens i hejaramsorna när jag går på fotboll.

Men på lördag väljer jag att kliva ur min bubbla och gå med Qom Ut genom Jönköping för att jag är övertygad om att alla får plats, för att slå fast alla människors lika värde och frihet till kärlek och för att understryka vikten av att alltid jobba med sina värderingar – oavsett hur långt vi anser att vi har kommit.