”Det här bara måste du skriva om!” lyder kommentarerna och jag lovar att följa uppmaningen – om än med viss tvekan.

Dansfolket är nämligen extremt känsligt. Så om något kan uppfattas som kritik behöver jag troligtvis inte göra mig besvär med att ta mig till fler danser. Självironi och galghumor ger panelhönevarning – kritik är rena krigsförklaringen. Det finns ju andra, betydligt mer beundrande än jag, att bjuda upp eller bli uppbjuden av.

 

Dessutom lockar dansgolvet oftast fler kvinnor är män numera, varför riktigt duktiga danskavaljerer är en bristvara. Vill man ha tag på en sådan gäller det att hålla sig framme och kasta sig över honom, helst innan han hunnit släppa den han just dansat med.

Annons

Jag har lite svårt för den taktiken. Jag bjuder gärna upp men tycker ändå att det är trevligt att själv bli tillfrågad ibland. Visst är det roligare att dansa med någon som verkligen vill än med den som känner sig tvungen bara för att han inte kommer sig för med att säga nej? Så fram för mer demokratiskt, tycker jag, inte damernas hela tiden.

 

”Men, hur gör ni?” undrar kollegorna.

Tja, stilarna varierar: Några kasar mest omkring, andra kör vevbugg, hångeltajt gungfox eller gnossar. Gnossa betyder att man rullar pannorna mot varandra och tittar åt samma håll. Då ser man bättre, påstås det. Själv får jag bara en bättre bild av fötterna.

De som introducerat fox och gnossandet ska ändå ha en stjärna i kanten. Det har lockat fler, och framför allt nya, människor till danserna.

 

En bit upp i åren är det annars mest samlingar för oss som tillhör någon av de tre ö-kategorierna: Överblivna, övergivna eller över sig givna. Bland de sistnämnda hittas de som lever i parförhållanden men där en eller båda ändå turnerar i brist på annan intressant sysselsättning.

Vilken ö-grupp jag själv tillhör varierar. Just nu är det kanske alla tre i en salig blandning.