Väninnan har kommit förbi på förmiddagskaffe, och jag serverar henne det medan jag andas metodiskt för att komma ner i varv efter dagislämning, uthämtning av internetbeställda nya vårskor till de två äldsta (paniken när man ska vara rationell och köper hem en skomätsticka och inser att alla, ja ALLA, skor OCH stövlar är mellan tre och sju millimeter kortare än fötterna de ska sitta på) samt en effektiv snabbhandling med sovande bebis på ena armen och en fullastad kundkorg på den andra.

”Ja, med första”, svarar jag innan jag låter dagens första välbehövliga kaffekick skölja ner i strupen.

”Babysim?”

”Japp, första.”

”Öppna förskolan?”

”Ja. Med första.”

 

Då var jag där hon är nu. Förstagångsmamma som botaniserade i djungeln av aktiviteter som gjorde anspråk på att vara livsnödvändiga för mig och min bebis. Det var massage och det var sim och det var sång och det var rytmik – och det var härligt.

Min första föräldraledighet var min mest sociala period i livet. Jag gick barnvagnspromenader med andra nyblivna mammor, vi fikade på kaféer, åt rostade mackor med marmelad efter mammagympapasset på onsdagar och tog bussen upp på höjden för att gå på babysång på torsdagar.

Ja, det var härligt. Men det var – då.

 

Redan föräldraledighet nummer två var… annorlunda. Tredje gången gillt och skillnaden är världsvid. Det är gympakassar och det är utvecklingssamtal, det är kompisar som ska med hem och det är ketchupkletiga tröjor som ska tvättas till nästa dag. Och så någonstans mitt i allt detta – en bebis.

Annons

Han som borde stå i centrum för ledigheten men som allt som oftast får nöja sig med en placering i periferin.

Han som får skrika tills tårarna sprutar medan jag brer leverpastejsmackor och torkar filpölar från golvet.

Han som får bröstmjölksbulliga kinder och skavsår i ljumsken av bodyn i storlek 62 innan jag ens hinner säga nyfödd.

 

Vi kommer aldrig att fördjupa vår kontakt under en kurs i spädbarnsmassage, vi kommer inte att hoppa på någon buss för att sjunga "Imse vimse spindel" i grupp. Hans babybok (har jag ens köpt någon än?) kommer att vara sparsmakat ifylld och det kommer inte att finnas miljardtals bilder på hans första tid i livet.

Men på förmiddagarna när vi landar i soffan efter morgonbestyren, sniffar jag länge, länge på hans lena hjässa. Vid skötbordet snor vi åt oss några extra minuter trots att blöjan är bytt. Och på natten sover han tryggt på min arm och jag struntar i att det värker i ryggen när jag vaknar.

Det är också härligt. Och det är – nu.

 

”Njut av massagen”, säger jag till väninnan när kaffet är urdrucket och hon ska packa in sin förstfödda i bilen, och tillägger sedan:

”Hinner du i tid?”

”Jadå, den börjar inte förrän halv två”, svarar hon och kör sakta hemåt.

Själv trycker jag gasen i botten. Det är hämtningsrace och jag är sen.