De stod precis nedanför fönsterbrädet på vårt köksbord varenda jul under hela min uppväxt. Eller det vill säga: Ända tills det rektangulära bordet ersattes av ett ovalt och möbleringen gjordes om. Då förpassades det söta tomteparet till en köksbänk och lilla jag grät och tyckte att julen aldrig skulle bli densamma mer.

Jag minns det med pinsam skärpa och slås samtidigt av insikten att det är en referensram som mina barn helt kommer att sakna. Denna traditionens kraft kring jul.

Hemma byter inte bara pyntet plats från jul till jul, det byts också ut. Guld blir silver blir vitt blir guld – igen. Stjärnor köps och stakar säljs och tomtarna får inte ens komma upp ur källaren.

Kanske är det denna insikt som ska få mig att konsumera mindre och ”traditionera” mera. För nog vill jag att mina barn ska växa upp till vuxna som minns hur tårarna föll när mamma flyttade julgranen från vardagsrummets ena hörn till det andra. Att julen för dem blir vad den en gång var för mig: En trygg känsla av igenkänning och att allt är precis som det 
ska vara.

Jul