Den handlar om min son.

Min son som snart fyller fyra år och som älskar coola racerbilar, förbjudna pistoler och gruffiga brottningslekar.

Min son som snart fyller fyra år och som säger ”mamma, kom och ställ dig här i solen, det är helt ljuuuuuvligt.”

Min son som snart fyller fyra år och som säger ”ska jag slå dig eller?” när han blir riktigt arg på mig.

Min son som snart fyller fyra år och inte vet något bättre än att gå loss i storasysters garderob och göra sig fin.

Det är hans eget uttryck. Så fort vi ska någonstans; till mataffären, till förskolan, till tandläkaren. Då är det upp, upp, upp för trappan som gäller. Det letas hårspännen, tofsar och diadem. Fina klänningar och flygande tyllkjolar. När han kommer ner igen är han nöjd, överjordiskt nöjd.

Annons

Det händer att vi får beröm. För att vi är goda föräldrar. För att vi låter honom hållas. Hållas.

Jag vet inte, jag. Det är något motsägelsefullt över det hela.

Som de goda föräldrar vi då anses vara – varför berättar vi om det vitt och brett? Vid kaffeborden på jobbet? I mms till mor- och farföräldrar? Varför gör vi en grej av något som egentligen inte borde vara en grej?

Kanske för att det finns de som skrattar nedlåtande när en fyraårig pojke glider fram på stan med pärlor runt halsen och gummiband i håret.

Kanske för att det finns de som säger till en fyraårig pojke att han ska torka sina tårar, grabbar gråter inte.

Kanske för att det finns de som förbjuder en fyraårig pojke att lämna hemmet med en kjol runt midjan.

Kanske gör vi just därför en grej av något som inte borde vara en grej.

Inte för att vi är ute efter att stå på några barrikader. Utan för att vi råkar ha en son som snart fyller fyra år och som med en befriande barnslighet vill omfamna hela livet och inte bara halva.

Jag älskar allt det mjuka med honom. Jag älskar hans passion för livets vackra, jag älskar hans tårar, jag älskar hans oro och hans lena själ. Och jag älskar att han kommer att växa upp till en man, med allt detta bevarat i sig – bara vi låter honom.

Så när jag släpper iväg honom till förskolan i sin allra finaste skrud – då kan jag bara hoppas att det borgar för att han, när han en dag kanske blir pappa till en son, aldrig kommer på tanken att skriva en krönika som den här.

Att han då inte behöver göra en grej av något som inte är en grej.