Fallet med den mördade Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu är en tragedi rakt igenom. För honom själv och hans anhöriga, naturligtvis, men även med tanke på de konsekvenser som följer hur myndigheter har agerat kring offret och gärningsmännen såväl före som efter brottet.

I slutet av november granskade vår systertidning Jönköpings-Posten den polisutredning som hade pågått sedan Gica hittades död i Smedbyparken i Huskvarna i Jönköpings kommun den 8 augusti. Nu uppmärksammar såväl Sveriges Radio som SVT de brister som flera experter pekar ut. Det är utmärkt, för om misstag har begåtts måste uppgifterna upp till ytan så att något liknande inte händer igen.

På onsdag sändes Uppdrag Gransknings dokumentär om Ghorghe Hortolomei-Lupu, hans död och utredningen efter mordet. Till skillnad från en tidigare dokumentär om tiggeri, ”De kallar oss tiggare” från 2016, levererar SVT denna gång seriös journalistik. Förutom att skildra utsattheten hos en människa som lämnar sitt hemland Rumänien i hopp om en bättre framtid i Sverige, ställer Uppdrag Granskning ett antal viktiga frågor: Varför upptäckte inte socialtjänsten att en hemlös EU-migrant i praktiken bodde i ett parkeringsgarage under flera år, trots att EU:s fria rörlighet tillåter att en medborgare i unionen utan tillstånd tillbringar max tre månader i ett annat EU-land? Hur kommer det sig att inte heller gärningspersonerna, två pojkar på 16 respektive 14 år, uppmärksammades tillräckligt? Hur är det möjligt att inga vuxna upptäckte och reagerade på att de nämnda pojkarna och flera andra ungdomar under lång tid trakasserade mannen som gick under öknamnet ”Råttan”? Och, framför allt, varför tillkallades ingen rättsläkare till mordplatsen?

Annons

I ledare har det tidigare betonats vuxenvärldens ansvar att vara vaksam över vad ungdomar sysslar med efter skolan och på kvällarna. Nu står det klart att vi tyvärr även bör fråga oss vad polisen sysslar med när någon påträffas död. När flera experter ifrågasätter delar i polisutredningen bör vi lyssna. Den före detta kriminalteknikern Sonny Björk hävdar exempelvis på nyhetsplats i Jönköpings-Posten (16/1) att det gjordes flera allvarliga felbedömningar i utredningens tidiga skede. Polispatrullen som var först på plats fick en känsla av att något inte stod rätt till, detta på grund av blodspår och tecken på att någon hade kravlat omkring i gruset intill kroppen. De agerade enligt honom korrekt och tillkallade tekniker. Och det är nu det enligt experten börjar gå fel. Teknikerna gör bedömningen att de synliga skadorna är gamla och därför inte har orsakat hans död. Ingen rättsläkare kallas dit.

Vid obduktionen upptäcks att Gica dog av en inre förblödning från levern. Nu råder det inte några tvivel om att han har bragts om livet, och dödsfallet börjar utredas som ett mord. Under det 1 600 sidor långa förundersökningsprotokollet framgår det hur den hemlöse, utsatte mannen misshandlas brutalt genom sparkar mot halsen, kroppen och huvudet, och även med tillhyggen som en livboj och en skylt.

16-åringen åtalas, och även den icke straffmyndige 14-åringens inblandning utreds. Tingsrätten anser det styrkt att pojkarna har misshandlat mannen, men att det inte går att fastställa att det var just deras misshandel som ledde till hans död. Detta eftersom ingen rättsläkare undersökte kroppen och kunde ge en ungefärlig tidpunkt för dödsögonblicket. Enligt det större tidsspann som obduktionen gav är det teoretiskt möjligt att offret efter pojkarnas misshandel utsattes för ytterligare våld.

Därför dömdes 16-åringen för just misshandel och inte mord.

Oklarheterna kring dödsögonblicket är olyckligt av främst tre anledningar: Antingen har en skyldig gärningsperson friats från ett mycket grovt brott, eller så har en ung person visserligen dömts för den misshandel han har begått, men riskerar att i omgivningens ögon alltid vara misstänkt för mord.

Dessutom: förutom den tragik som nämndes inledningsvis, är detta ett misslyckande som får följder även för människors förtroende för rättsstaten. Och förtroende kan ta lång tid att reparera.