Madde Nilzon gav sig inte, hon skulle ha känt om hon varit utbränd som läkarna sa. Hade hon inte fortsatt kämpa hade kanske tjocktarmscancern segrat.

Hon behövde inte vara minsta orolig, sa läkaren. Hon var av fel kön och alldeles för ung. Tre läkare trodde att hon var utbränd.

– Jag kunde inte köpa det, visst hade det varit mycket men det var inte i själen det satt. Jag kände i hela kroppen att något inte stod rätt till. Jag kunde sova hur mycket som helst, hade värk överallt och väldigt dåliga värden på de mesta ämnena i kroppen, dessutom problem med magen. Jag övertalade dem om att få göra ännu en undersökning för att utesluta laktos-, och glutenintolerans, berättar Madde

Den genomfördes och när hon vaknade upp ur narkosen kom läkaren in och konstaterade att det var tur att hon varit envis, hon hade tjocktarmscancer.

Fyrtiofyra år gammal satt hon nu ensam i lasarettets foajé och väntade på sin man som skulle komma och hämta henne.

– Ja ha, tänkte jag, var det här allt? Ska jag inte få mer? Hur ska jag berätta detta för min man Jerry och min dotter Michelle? Och så började jag planera för deras framtid utan mig. Det var så sjukt, men någonstans kände jag det som att jag var tvungen att vara stark för deras skull, se till att de fick det bra även efter att jag försvunnit, säger Madde.

När alla prover kom tillbaka visade sig att det var en elakartad tumör som satt på tjocktarmsväggen.

Ordet cancer förknippas ofta med slutet, det gjorde Madde också. Så en dag bestämde hon sig. Mister Cancer skulle inte få vinna, han skulle i alla fall få kämpa hårt för att slå hennes envishet som hon var känd för.

Det blev en kamp som Madde aldrig hade kunnat föreställa sig.

– Femtio centimeter tarm opererades bort, men eftersom tumören gått igenom tarmväggen fick de även ta bort alla de kringliggande lymfkörtlar. Nu skulle cellgiftsbehandlingen påbörjas, berättar Madde.

Annons

Madde förklarar att alla reagerar väldigt olika på cellgifter, hon fick alla biverkningar som man kan få.

– Mitt liv stannade upp helt och var en enda kamp. Under behandlingen bodde jag på toaletten, satt jag inte där så kräktes jag. Jag tappade mycket av mitt hår, ögonbryn, ögonfransar, allt. Huden flagade av, jag hade blåsor i hela munnen och tappade naglarna på både händer och fötter, fick svamp i munnen och ögonen och näsan rann hela tiden. Synen förändrades och balansen blev så dålig, så jag hade svårt att gå utan stöd och jag fick blåmärken för minsta lilla.

– Det värsta var smärtan. Jag hade verkligen ont överallt. Känsligheten för kyla var en av biverkningarna. Skulle jag ta ut mjölkpaketet ur kylen så var jag tvungen att ha bomullshandskar på mig. Det gjorde ont när jag gick, stod, satt och låg.

– Jag kunde inte vara ute och andas in kall luft. Jag fick inte träffa människor på grund av infektionsrisken, min dotter kunde inte ta hem kompisar.

När Madde får frågan om hur Mister Cavncer såg ut i hennes fantasi så stannar Madde upp.

– När jag tänkte på det så påminde det om när jag var liten och fick en igel på mig efter att ha badat. Den var svart och äcklig och åt på mig. Hur vi än försökte så gick det inte att få loss den. Jag hade panik och har fortfarande fobi för att bada i insjöar där det kan finnas iglar. Detta var samma känsla, någonting som åt på mig, men inifrån och som vägrade släppa, förklarar Madde.

Madde gav verkligen inte upp, hon kämpade, slogs och vägrade släppa livet. Strax innan sommaren fick hon höra ord som hon ett tag bara trodde var en dröm. Madde konstaterades frisk, hon hade segrat över cancern.

– Visst var det kämpen i mig och cellgifterna som var några av vapnen. Men ensam är inte stark, jag hade aldrig klarat detta om det inte vore för min älskade familj och mina vänner. De har stöttat mig hela vägen och varit min styrka när min egen har tagit slut. Då har de fyllt mig med liv och hopp igen så att jag har orkat kämpa vidare.

– Det vill jag verkligen få alla att förstå hur viktigt det är, ett sms, ett mejl, en kram, en tanke. När jag plötsligt får ett sms med en bild av mina kollegor med orden: En tanke från oss, vi kämpar på här och sköter jobbet. Se till att sköta ditt och bli frisk. Min chef som var tredje vecka skickade en bukett med blommor till mig. Alla fina vänner som stöttat hela vägen och min fantastiska man och dotter som stått starka vid min sida. Allt detta har betytt så mycket, berättar Madde.

Madde får frågan om hon ser annorlunda på livet nu? Madde blir tyst, hon tittar ut över trädgården, handen klappar kamraten kisse.

– Jag har fått en ny chans, ja, jag har insett att sluta jaga och istället ta vara på här och nu. En dag såg jag ut över trädgården och upptäckte en vitsippa, jag har aldrig sett dem tidigare. Tyvärr rusar man igenom livet, utan att vara tacksam för allt fantastiskt som finns i ens vardag. Saker som man bara tar för givet.

– Diagnosen cancer behöver inte betyda samma sak som att det är slut. Det har varit en tuff resa, det förnekar jag inte. Men jag är kvar och kommer att ta vara på varje dag i resten av mitt liv, säger Madde, med tårar i ögonen.