Det var liksom tydligt redan från start, när han dröjde sig kvar i livmodern nästan två veckor efter utsatt tid och endast det överhängande hotet om igångsättning kunde tvinga ut honom.

Men inuti livmodern eller ej; hans kärlek till mig har fortsatt att vara villkorslös.

Han säger saker som ingen annan.

Som att han älskar mig ”tusen miljoner plus ett”.

Som ”åh, vad fin du är”, när jag kliver ut ur badrummet iklädd jeans som sitter pinsamt tajt i midjan och en sju år gammal amnings-bh.

Han säger till och med att jag aldrig skriker och blir arg – som pappa – fast det egentligen är precis tvärtom.

Jag är, i hans ögon, den perfekta mamman.

Den blivande åttaåringen däremot är - av visdom som kommer med åren – något mer nyanserad.

”Du är min bästa mamma. För jag har bara dig.”

Hon vet inte hur rätt hon har. Bra eller dåliga, tjocka eller smala, glada eller ledsna, ensamstående eller gifta, så är det precis så: att vi är de enda mammor våra barn har. Det är med oss de måste hålla till godo.

Med vårt bristande tålamod och dåliga humör.

Med våra otaliga pussar och ständiga förmaningar.

Med vår trötthet och vår omsorg.

Med vår förmåga att borsta tänder, snyta näsor och med våtservetten i högsta hugg skrubba bort fettfläckar i soffan – samtidigt.

Annons

Med vår anda i halsen när vi stövlar in på förskolan en halvtimme efter hämtningstid och med våra brända pannkakor som vi serverar till middag efter onsdagens sjuhundraelva aktiviteter.

Jag tänker på min pappas mamma som sa ”alla som inte spiller på duken får en krona”.

På min kompis Emmas mamma som lagade räksoppa med vitlöksbröd och alltid hade pizzabullar i frysen.

På min syster som födde en son en dryg vecka efter sin sjuttonårsdag.

På mamman i stallet som blockerade ingången och pekade med hela handen för att ingen vuxen skulle kunna smita från planeringen av ridklubbens familjedag.

På klassmamman som glömde att samla in pengar till fröknarnas sommarpresent.

Och, så klart: på min egen mamma.

På friluftsdagarna i skolan när hon fyllt min ryggsäck med vaniljyoghurt, kalla våfflor med smör och socker, och saft i sirapsflaska.

På de handskrivna lapparna som låg på köksbordet de morgnar hon åkt tidigt till jobbet, med instruktioner om vad som fanns till middag och om hon var på avdelning 20 eller 21 om jag behövde ringa.

Och jag tänker på mig själv.

På att jag fortfarande, efter snart åtta år som mamma, kan sitta på ett föräldramöte och känna mig som en fullständig främling. Vad gör jag där? Bland alla andra mammor, som är så mycket mer mammalika än vad jag någonsin kommer bli. När kommer de att genomskåda bluffen?

Men så tänker jag på de andra igen; pappas mamma, Emmas mamma, på min sjuttonåriga syster, på mamman i stallet, på klassmamman och på världens alla mammor, genom alla tider. Tänk om de känt precis likadant?

Tillbaka till min fyraåring. Vi har, i takt med att han blivit äldre, försökt påverka kärleksbalansen, fördela den rättvist, oss föräldrar emellan. (Motvilligt har han kompromissat sig fram till: ”Mamma är bäst!” Dåligt-samvetes-paus. ”Och pappa också.”)

Men i dag, i dag får min gosse vara hur favoriserande han vill. Jag tänker ogenerat ta emot hans hyllningar.

Det tycker jag att ni också ska göra. För mammor: ni (vi) är bäst!