Det här var veckan som svenska män tog ställning och jag borde vara tacksam.

Men det är något som skaver.

För när de svenska männen väl tog sig upp på mina barrikader så vände de mig och mina medsystrar ryggen.

Vi sträcker ut våra händer för att ta emot männen på de där barrikaderna. Vi säger: Välkomna! Vi är så glada att ni äntligen förstår att det här är ett problem.

Dom säger: Ja, ett invandrarproblem.

Vi säger: Fast nej, inte bara invandrare. Män tafsar, slår och våldtar i alla länder och kulturer. Det är ett stort problem som vi behöver…

Dom säger: Det ingår i deras kultur. Svenska män gör inte sånt.

Annons

Vi säger: Fast jo, det händer rätt ofta att också svenska män gör sånt och och vi har varit med om en hel del som visar att vi faktiskt…

Dom säger: Håll käften jävla feministfitta.

För här är problemet: när svenska män tafsar och våldtar så räknas det inte. När en svensk man tvingar sig på en kvinna, då ska det mer tolkas som en komplimang. Det är inte alls samma sak som sånt där läskigt muslimskt tafsande. Sånt sysslar vi inte med i det här landet.

Här våldtar vi svenskt och det är mycket bättre.

Och när jag och mina medsystrar berättar våra historier som vi alla har så många av, om erfarenheter på hela skalan från ovälkommet kladdande på våra kroppar till våld och våldtäkt, då hittar ni förklaringar. Förklaringar om alltifrån att det bara handlar om enskilda puckon, till min egen överdrivna trevlighet som så självklart kan tolkas som en sexinvit av män som faktiskt inte alltid kan förväntas förstå kvinnors ack så diffusa signaler.

Tills förövaren är mörkhårig och heter Hassan eller Ali. Då är skulden för övergreppen kollektiv men den är aldrig er. Först då ställer ni er på barrikaderna.

Bra. Jag är tacksam för det, på riktigt. Ni är välkomna där.

Men var snäll och stå kvar där vid min och mina medsystrars sida även när förövaren är blond eller heter Fredrik, Mikael eller Ronny.