Skrivelsen kommer Smålänningen tillhanda av personal som jobbar med ungdomar på de olika Hvb-hemmen som finns inom Ljungby kommun. De förtydligar också att de inte har kunnat få tag i och fråga alla.

– Vi känner inte igen oss och våra ungdomar i det som skrivits, detta är inte vår bild och absolut inte verkligheten. Våra barn och vänner återkommer ständigt med frågor i oro kring våra jobb. Vi får försvara oss och ungdomarna för någonting som andra tycker. Det som gör mest ont är att det påverkar våra ungdomar som till och med märkt av att människor tar avstånd, säger Lillemor Frisk som arbetar på Hvb-hemmet Ljungberga.

Pedagogerna som Smålänningen pratar med är Lillemor Frisk, Ljungberga, Anthonio Popescu, Hammaren plan ett, Tome Malkovski, Ljungberga, före detta Hammaren, Zakia Sali, plan ett Hammaren, Abdelkader Benchelt, Hammaren plan ett och Malekera Vital, Hammaren plan två.

De skriver; ”Det är av stor vikt att Ljungby kommuns invånare får läsa om våra ungdomar som är som vilka ungdomar som helst. De går i skolan, har fritidssysselsättningar, umgås med sina kompisar, gör läxor och allt annat som hör ungdomars liv till. De är inte problemfria liksom inte svenska ungdomar är. På vår arbetsplats är vi som en familj och brottas med sjukdomar, trotsiga tonåringar, jämförbara syskonbråk som de flesta familjer gör. Det kan vara tufft ibland som för alla föräldrar”.

Så varför tror ni att det skiljer så mycket på den bild ni har och den som andra har berättat om?

– De är inte kompetenta för uppgiften. Vi har regler och rutiner för olika situationer som kan uppstå. Vid minsta lilla misstanke att någon far illa vare sig det gäller ungdomarna eller personalen så sätts resurser in omgående. Vi har alltid larm på oss och skulle självklart använda dem om det behövs. Men att behöva larma vid varje minsta sak som händer är inte nödvändigt om man är kompetent, säger Anthonio Popescu.

De berättar vidare att de ungdomarna som de arbetar med förutom att de just är unga har fruktansvärda händelser bakom sig och dessutom är utan familj.

Annons

– Vi är deras familj och har den föräldrarollen som finns i vardagen hos de flesta svenska familjer. Den familjen som de inte längre har, som kanske dött i ett krig. De går också med ständig oro för att behöva återvända till ett land som innebär döden och allt innan dess, för dem. Vi har delgetts deras livsöden av dem själva, många bär på trauman ingen kan förstå som inte varit med om dem själv.

Inte leka diktator

– Man kan och ska inte i vårt jobb leka diktator och domdera till lydnad. Vi jobbar inte så och ska inte göra det. I en ungdomspedagogs roll är tillitsuppbyggnad A och O. Man löser eventuella konflikter eller så kallad fostran till att göra rätt med diskussioner och pedagogik, berättar Tome Malkovski.

Pedagogerna på plats förnekar inte att det skett incidenter, men också att de anmälts om det varit av den karaktären som ska anmälas.

– Det kanske är så att även cheferna har tyckt att deras sätt att jobba på varit fel och därför sagt till dem att inte larma i onödan och att de kanske borde hantera situationen på ett annat sätt genom pedagogik. Ungdomarna är olika och vägen till att veta hur de förväntas vara kan ske på många olika sätt, utifrån vilka de är. Precis som vi får anpassa oss i tillvägagångssätt vad det gäller våra egna barn.

De alla vill nu gå ut i tidningen och berätta sin sanning för allmänheten. Inte anonymt utan öppet och med synliga namn som de har med sig av de som skrivit under.

Skadar ungdomarna

– Vi hoppas också att de anonyma personerna som säger att de är rädda om ungdomarna, förstår hur mycket detta har skadat samma ungdomar i att folk sneglar snett på dem, inte vill umgås med dem eller är rädda för dem, säger Lillemor.

– Vårt enda önskemål nu är att få fortsätta vårt arbete på Hvb-hemmen i lugn och ro med att skapa en stabil grund för våra ungdomar. Så att deras integration in i det svenska samhället inte ska försvåras på grund av okunniga personer och deras personliga åsikter.

Som en punkt berättar de i skrivelsen att ”Den värmen och glädjen vi får av våra ungdomar är helt underbar. Da har lagt sitt liv i våra händer och litar på oss. Den mängd kramar som vi får under en hel dag av både ungdomar och personal kan vi säga att ingen av oss mottagit någon annanstans. Dessa kramar och uppskattning får oss att kämpa vidare och vi vill inget hellre än att allmänheten får kännedom om detta”.