Ni vet känslan när man fyller i en ledighetsansökan som sträcker sig över ett helt nytt år och lite till?

Inte? Okej. Tänk er en semesteransökan och multiplicera den med... oändlighet.

Så, just så känns det att gå på föräldraledighet. Oändligt.

“Vi ses om ett år“, säger man till de hålögda kollegorna när man tömt skrivbordet på väsentligheter och går ut genom dörren med lätta steg.

Den känslan.

Magen som putar och det som är däri, för stunden är det sekundärt. Ett svepskäl för vad den närmaste tiden egentligen ska ägnas åt. Bockarna som ska göras på den mentala listan.

Röja upp i tvättstugan.

Organisera om i källaren.

Göra klart "Min första bok"-böcker till barn ett och två.

Lägga över samt sortera osorterade bilder från miljoner minneskort på en extern hårddisk.

Läsa böckerna som samlats på hög på nattygsbordet.

Annons

Allt detta – eller i ärlighetens namn är detta bara ett axplock – ska hinnas med under oceaner av tid och när den putande magen bytts mot en skrikande baby, rycker man bara på axlarna. Den lilla detaljen – som om den skulle påverka mina planer.

Den detaljen.

Men gissa vad?

Det gör den.

Och gissa vad, igen?

Ingenting varar för evigt. Inte ens oändlighet.

Även oceaner av tid har ett slut.

Vi vet ju det, egentligen. Ändå blir vi (läs: jag) helt perplexa och smått panikslagna när det går upp för oss (läs: mig) att det dryga året är till ända och nästa gång det är söndag är det verkligen söndag i söndagens rätta bemärkelse, med andra ord dagen före måndag och arbetsvecka.

Den insikten.

Två frågor far runt i huvudet. Lite undrar jag vad som egentligen hände med min bebis, han den pyttelilla och minsta av de tre, hur blev han så stor? Men mest av allt vill jag veta vad som hände med min mentala att göra-lista? Hur blev det av den, liksom, ingenting?

I ett försök att mildra paniken flyr jag ner i tvättstugan. Sorterar, stryker, slänger. Svabbar, strukturerar, suckar. En bock – check.

Går upp och vill berätta (skryta?) för mannen. Men det är som att han inte alls hör mig. Budskapet når inte fram.

Till slut förstår jag varför. Han är där nu, i sin egen tideräkning, uppslukad av den. Fem oskrivna månader framför sig, en hel vår och en lång sommar, och han ska göra så mycket.

Klippa äppelträd och montera ny grill.

Olja in altan och dressa gräsmatta.

Fynda joggingvagn och springa långrundor.

Jag ler och tänker att jag skulle vilja sjunga en sång för honom. Den där strofen, hur är det den går nu igen? Den i Tove Janssons "Höstvisa".

"Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut."

Men någonting säger mig att han inte skulle lyssna.

Oceanerna av tid är på hans sida nu.