Tryckfrihetsförordningen är en grundlag som ger pressen i Sverige en unik och värdefull frihet. För att politiker inte ska lockas att tafsa på denna frihet – vilket de i och för sig försöker ändå ibland – har tidningarna i Sverige sedan snart hundra år självmant tagit på sig att vårda denna frihet ansvars- och hänsynsfullt. Detta brukar kallas de etiska reglerna .

Grunden är att väga allmänintresset, alltså läsarens behov och rätt att få veta något, mot publicitetsskadan, alltså de problem det orsakar människor om tidningen publicerar vissa uppgifter.

REDAN HÄR ÄR FÖRSTÅS tolkningsutrymmet stort. Vad är ett stort allmänintresse? Och hur mycket publicitetsskada ska exempelvis en vald politiker – eller ansvarig utgivare – tåla?

När dessa två intressen dessutom vägs mot varandra är tolkningsutrymmet så stort att slutsatserna, det vill säga publiceringarna, skiljer sig mellan olika tidningar, radio och tv. Det leder till många intressanta diskussioner inom mediehusen och mellan dem. Det leder också till att ni läsare ibland lämnas i sticket med publiceringar som är svåra att förstå.

SENASTE MÅNADERNA har det fallit två domar i hemska brottfall som lett till olika publiceringar och intressanta pressetiska diskussioner. Och där ansvariga utgivare på tidningarna har kommit till olika slutsatser.

• 17-åriga Lisa Holms baneman, Nerijus Bilevicius, publicerades med namn och bild i denna tidning i samband med att han fälldes för mord av tingsrätten.

• Den så kallade finansmannen, som dömdes för dubbelmord på ett par i Norrahammar och på ett par i Hökensås, har förblivit anonym i din tidning.

Annons

Det är så klart svårt att gradera allvar i mord, har man tagit livet av en människa så har man. Men som ickejurist kan jag tycka att fallet med finansmannen är ännu värre – och slår det mesta jag hört talas om – eftersom morden föregicks av bedrägerier och noggrann planering under lång tid. Dessutom anlade han bränder för att elda upp offren.

Med andra ord skulle man kunna tycka att allmänintresset är extremt stort när det gäller finansmannen.

NERIJUS BILEVICIUS var gästarbetare på en gård vid Kinnekulle och kommer från Litauen. Hans lokala anknytning är så gott som obefintlig och det är inte många som vet vem han är i Sverige. Allmänintresset att publicera honom med namn och bild i tidningen är alltså, tycker jag, svagt.

Trots det publicerades namn och bild.

Så här gick resonemanget: Vår uppgift är alltid att försöka publicera så många relevanta uppgifter som möjligt. Även om allmänintresset är litet så är publicitetsskadan obefintlig eftersom anknytningen till Sverige är så svag. Dessutom finns det här ett framtida historiskt intresse av att kunna läsa så mycket som möjligt om ett av 2010-talets mest uppmärksammade brott.

FINANSMANNEN DÅ? Han har stark lokal anknytning och är halvt om halvt kändis i vissa nätverk, dessutom dömd för ovanligt brutala gärningar.

Så här gick resonemanget: Allt talar för publicering. Men. Finansmannen har barn i skolåldern som riskerar att lida en oförsvarlig publicitetsskada om identiteten avslöjas. Det finns risk för mobbning och långvariga konsekvenser som tidningen kan bidra till att förstärka. Därför beslutade jag att avstå.

Detta kallar vi sekundär publicitetsskada. Det handlar inte om brottsling eller brottsoffer utan om de som drabbas i andra vågen. Finansmannen är dömd till livstid och kommer inte att lida av en publicering – det gör dock de anhöriga.

Rätt beslut? Självklart tycker jag det, men min respekt för att man kan komma till helt andra slutsatser är stor.

POÄNGEN MED tryckfrihetsordningen är att ansvariga utgivare på många olika tidningar fattar enväldiga beslut, det så kallade ensamansvaret. Det skapar ett skydd mot påtryckningar och är en stark garant för demokrati och yttrandefrihet.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år. Denna svenska skatt är värd att både firas och vårdas – givetvis tillsammans med pressetiken.