Jag var på en valdebatt i veckan. Sju ganska slitna men lidelsefullt engagerade politiker åkte långt för att diskutera landsbygdens framtid. Intresset var dock inte stort från landsbygdens folk, det var för kanske för fint väder, bönder brukar ju jobba som bäst då.

Annons

Detta att folk söker sig till tätorter där det finns jobb, utbildning, kultur och mångfald, är inget nytt. Urbaniseringen har pågått långt före modern tid. Det är storstadsområdena som lockar mest men samtidigt fortsätter kampen bland landsbygdens folk, eller i alla fall för dess intresseorganisationer, för att hela Sverige ska leva.

För det behövs medvetna strategier från politiskt håll så att företagande och viss service kan säkras. Tillgång till förskola och skola, bra vägar och pendlingsmöjlighet till jobb och utbildning - för att inte tala om bredband, fullt utbyggt. Det betonades som helt avgörande för att folk ska kunna bo och driva företag i landsbygd. För att utflyttade unga ska vilja komma tillbaka. För miljön på landsbygden är det många som säger sig drömma om och längta till.

Eldsjälarnas betydelse påtalades flera gånger från politikerna eftersom livaktigheten bygger på idealitet - och därmed också på samarbete. Men hur sårbart blir ett samhälle som är beroende av driftiga personer i byalag? När de inte är kvar, om de blir osams? Om eldsjälen faktiskt flyttar?

Och hur blir det med valfriheten om det bara finns en skola med begränsade pedagogiska möjligheter? Landsbygdens framtid är en utmaning men den har sin skönhet och ett lugn som starka kort. Sådant som kan ses som lyx i dag. Utmaningen sades ändå inte vara lika stor som den för att hejda avfolkningen av mindre samhällen. Orter där industrier lagts ner och står och förfaller och där bostadshus står tomma. I det närmaste osäljbara. Ses dessa orter vara bortom all räddning i en medveten låt-gå-mentalitet? De är ju trots allt också en del av hela Sverige.