Martina Quinn, agendareporter

– Serien av artiklar om Hemmasittarna i Ljungby är ett av de jobb under året som gripit mig mest. I serien lät vi föräldrarna själva berätta om hur det är att leva med barn som inte klarar av att gå i skolan. Idén föddes efter att jag intervjuat Pia Wallenborg om hennes kamp för sonens skolgång. I serien fick föräldrarna själva berätta om en skola och ett samhälle som inte mäktar med att anpassa sig så att alla barn får en chans till en utbildning, och i vissa fall inte ens ett värdig liv. Att skriva om barn som är deprimerade och inte vill leva längre, om barn som mobbas eller känner sig hotade i skolan och föräldrar som tvingas att tvinga sina barn till en skola där de inte mår bra, det är tufft och dröjer sig kvar länge. Till serien hörde också intervjuer med ansvariga inom skolan, politiker, socialtjänsten och psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin. Läs mer genom att klicka här.

Smålänningen gjorde en , för att vidga perspektivet i frågan om huruvida Ljungby förtjänade att ligga på topp tio över Sveriges fulaste städer. En fråga som verkligen engagerade i sociala medier.

Anna Karolina Persson, deskreporter

Annons

– En läsare tipsade på Facebook om att Ljungby låg risigt till i en omröstning över Sveriges fulaste städer, eller rättare sagt stadskärnor. Det blev startskottet för en rad artiklar om huruvida Ljungby förtjänade placeringen och frågan engagerade verkligen i sociala medier. Smålänningen tog initiativet till en motaktion och fick in över 32 bilder som i stället visade på Ljungbys skönhet. Ljungby hamnade till slut på en osmickrande niondeplats. Vi gjorde då en film på Ljungby centrum från ovan, för att vidga perspektivet i frågan. Det roliga är att frågan lever vidare. Nyligen startades Facebookgruppen Ljungbys behov av skönhetsråd, där debatten fortsätter gå varm.

Så här glada blev Markarydsspelarna efter seriesegern i division 3 säkrats. Det blev en storseger mot Kärda, men desto mindre marginaler var det för reportern som hade alla möjliga tekniska problem...
Foto: Johan Carlsson

Johan Carlsson, reporter

– Det brukar ju heta att det är små marginaler i sportens värld. Det är en klyscha som stämde väl in när jag bevakade Markaryds IF:s sista hemmamatch i division 4, som innebar att de tog steget upp i division 3. Förutsättningarna var solklara, en poäng för laget skulle räcka och i halvtid var det 4–0. Bästa tänkbara scenario, både för MIF och för mig. Nu visste jag tidigt hur jag skulle lägga upp mitt arbete. Jag återvände i paus till bilen för att lägga över några spelbilder i min laptop och skriva så mycket text som möjligt eftersom det var en stressig deadline. Jag vände åter till matchen i mitten av andra halvlek. När jag tog upp kameran igen strax före slutsignalen fick jag ett felmeddelande på kameran som jag inte kände igen. Jag, som är en relativt oerfaren fotograf, förstod ingenting. Till slut kom jag på det: minneskortet var kvar i datorn i bilen. Jag fick panikrusa till bilen för att inte missa segerjublet, och det spontana guldfirandet. Och bara sekunder efter att domaren flöjtat hann jag in på planen och fixa några vettiga bilder. Jag skrev sista halvan av texten i bilen och skulle precis skicka iväg den till redigeringen när datorn oväntat tvärdog. Men som tur var, för alla inblandade... var texten sparad!

Hur tar man pulsen på hettan? Smålänningens reportrar Dan Rapp och Hannah Lundqvist valde att göra ett glasstest:
Foto: Hannah Lundqvist

Dan Rapp, reporter

– Kan man säga att ett år kan bjuda på mer väder jämfört med andra? I så fall blev 2018, med den extremt torra, varma och långa sommaren, det. Redan i maj lyckades jag med en digital ugnstermometer notera nytt centrumrekord i Ljungby Minns inte minst besöket i Virestad och Helge å. Det visade sig att detta vattendrag, som normalt torde kunna klassas med halv varningsrisk för drunkning, kunde passeras torrskodd. Ån mer eller mindre försvann. Och inte blev det mindre onormalt när vi hörde att vattnet lite nedströms faktiskt sipprade uppströms! Senare, under hösten, var det intressant att publicera de första siffrorna över hur torkan drabbat tillväxten för vår viktigaste gröda - barrträden. Även den tåliga tallen, vår skogs ökenväxt, hade törstat och tappat orken.

, anhörig till Jan-Erik, ut om den bristande hemtjänsten i Älmhults kommun.
Foto: Ingemar Melin

Ingemar Melin, lokalredaktör i Älmhult

– Det ämne som fortsätter att fascinera är hemtjänsten. Kritiken har fortsatt att hagla mot främst den omorganisation som gjordes i början av året, när personal tvångsförflyttades från Göteryd till Älmhult. De 12 som flyttades ansåg situationen bli ohållbar och valde att säga upp sig. En starkt kritiserad chef inom hemtjänsten togs ur tjänst, det uppstod ett stabsläge, protester kom från bland annat Göteryds hembygdsförening och Göteryds församling, det kom rapporter om situationer när vårdtagare blev lidande, allt medan kommunen förklarade att det inte fanns några problem. Men så medgav kommunen plötsligt att det fanns problem och anlitade en konsult. Det i sin tur fick en anhörig att gå i taket och menade att det inte behövdes någon konsult för att inse att det behövs fler händer i vården.

Prästen Martin Bengtsson talar om vad kyrkan vill göra åt det
Foto: Leif Lundström

Leif Lundström, lokalredaktör i Markaryd

– En av de händelser som säkerligen berört många var brandattentatet mot moskén i Strömsnäsbruk, som inträffade i februari. Sådana händelser kan skapa otrygghet i ett samhälle. Och i augusti sattes dessutom ett hyreshus i brand i Strömsnäsbruk. Den upplevda otryggheten i Strömsnäsbruk har diskuterats under 2018 och det råder delade meningar om hur otryggt det egentligen är att bo på orten. I september gick prästen Martin Bengtsson ut i Smålänningen och berättade om hur Svenska kyrkan hade märkt av hur otryggheten hade ökat och att Strömsnäsbruk hade blivit ett "vi och de samhälle". Att skapa platser där människor kan mötas över kulturella gränser, var Bengtssons metod.

Tuula Johansson, Ljungby, . Här visar Tuula bilderna som Stig Sand (som syns i bakgrunden) fotade av från systern Arjas fotoalbum under sommarens Finlandsbesök.
Foto: Mariah Lennartsson

Mariah Lennartsson, reporter

– Att få möjligheten att lyssna till och dokumentera människors livsöden är något av det allra bästa med reporterjobbet. När Laganbon Stig Sand i ett mejl berättade om Tuula Johansson i Ljungby, som kom till Sverige som finskt krigsbarn då hon var fem, kände jag direkt att henne måste jag få träffa. Tuula hade då, tack vare vännen Stig, gjort en oförglömlig resa och fått återse sin syster i Finland efter 50 långa år! Hennes historia berörde verkligen. Det var minnena från krigets Finland; som hur hon och hennes syster bands fast under köksbordet för att militärerna inte skulle få syn på dem. Det var berättelsen om hur hon med lapp under hakan kom till Ulås, och om när det började åska, och Tuula blev hysterisk, för hon kunde inte förstå att de inte sprang till skyddsrummet… Och så, förstås, hur hon och hennes syster till slut, under den gångna sommaren, fick möjligheten att återse varandra.

Vid köksbordet spenderar Fredrik och Eva-Lotta Karlsson många timmar om dagen och kommer på nya ändamål för sina prylar.
Foto: Hannah Lundqvist

Hannah Lundqvist, reporter

I år drog jag igång inredningsserien ”Hemma-hos”. Och hemmet som fängslade mig lite extra var paret med det återvunna hemmet, Eva-Lotta och Fredrik Karlsson från Annerstad. De såg möjligheter i prylar som ingen annan ville ha. De berättade att de nästan dagligen var på skroten och letade efter nya saker – prylar som fick ett ändamål som kanske inte var det tänkta från början. Eva-Lottas mammas hönslampa blev parets vardagsrumslampa, den gamla grepen blev en vinglashållare och de rostiga plåtdörrarna blev deras garderobsdörrar i gästrummet. De avslutade intervjun med inredningstipset – kör all-in och fega inte!

Den kamp som autistiske Per Berg och hans föräldrar fick gå igenom var lång och utdragen. Den gällde hans rätt till assistanshjälp. Efter två dryga år kunde familjen andas ut i beslutet att Per skulle få fortsatt assistanshjälp i sin vardag.
Foto: Catarina Johansson

Catarina Johansson, reporter

Alla artiklar vi skriver är viktiga, men vissa berör mig extra. Det är dem som handlar om de mjuka och mänskliga värdena.

Ett regeringsbeslut som togs blev till en kamp mellan försäkringskassan och kommunen, om vem som skulle betala när svångremmen skulle dras åt. Nej, det gällde inte en tomt eller ett hus – det gällde rätten till assistanshjälp. Många personers liv blev påverkade och en av de personerna är Per Berg.

Jag träffade Per och hans föräldrar mer än en gång i Pers alldeles egna lägenhet. Den som han kunde bo i tack vare den assistanshjälp som nu skulle tas bort. Försäkringskassan och kommunen framförde sina argument i olika artiklar. Det är så journalistik går till, man ska höra alla sidor och i det ska en reporter hålla sig neutral.

Efter över två års kamp fick Per Berg rätt i domstol och kunde bo kvar i sin lägenhet tack vare sin personliga assistans. Per Bergs kamp var över och att träffa honom, hans föräldrar och se deras lycka och lättnad berör på djupet.

Jubel på Sagomuseet i Ljungby efter beslutet på Mauritius. Ellen Sjömålen, Lotta Welmsö, Björn Gullander och Majvor Andersson på Sagomuseet kan pusta ut efter det viktiga beslutet. Sagobygden välkomnar världen.
Foto: Sven-Inge Idofsson

Sven-Inge Idofsson, reporter

För snart 10 år sedan tog Ljungby fram en slogan som skulle marknadsföra kommunen. Man fastnade för "Ljungby - där Småland möter världen". Sällan har den meningen kommit så nära verkligheten som nu när Sagobygden en torsdag i slutet av november - genom ett enhälligt beslut på en liten ö i Indiska oceanen - togs upp i Unesco-registret över organisationer som särskilt framgångsrikt bevarar det immateriella kulturarvet. Det är ett mycket unikt register - som tidigare bara omfattade 19 områden i hela världen. Nu finns Sagobygden där också. Det har gått ett par år sedan den svenska regeringen nominerade Sagobygden till registret och många artiklar har skrivits. Men nu var ett intensivt arbete från Sagobygden framme vid målet. På Mauritius samlades 1000-tals delegater från hela världen för att fatta beslutet. Från Sagobygden fanns Meg Nömgård och Anna Blomster på plats. Inga som helst invändningar framfördes - tvärtom bara beröm för förberedelsearbetet - och beslutet var enhälligt. Över hela världen kunde man följa livesändningar från Unesco-mötet på Mauritius på sina datorer. På Sagomuseet i Ljungby var man beredd med I-pad och datorer påslagna. Jubel utbryter när allt är klart och helt plötsligt uppenbarar sig Meg Nömgård på skärmarna. När hon inleder sitt tacktal med "The Land of Legends with stories of a far Country up in the North..." är det magisk stämning och rysningarna kommer utmed ryggraden. På museet börjar telefonerna ringa, den förberedda tårtan och bubblet plockas fram. Men innan den första tårtbiten skärs upp har redan nyheten förmedlats till Smålänningens läsare.

Lagan IBK blev klart för allsvenskan i innebandy.
Foto: Sara Fridholm

Sara Fridholm, sportreporter

– Jag började på sporten mitt under pågående vintersäsong. Precis när Lagan IBK började gå riktigt bra. Efter en tuff inledning på säsongen började klättringen från jumboplatsen och uppåt. I den sista matchen i serien var den åtråvärda kvalplatsen till allsvenskan inom räckhåll, men Lagan var beroende av andra resultat. Laget vann med 7-2 mot Lund samtidigt som Halmstad förlorade.

I andra omgången av playoff-spelet väntade Munka-Ljungby. Lagan kunde bli klart för allsvenskan inför hemmapubliken. Vilken stämning det var i Fortnox Arena (där Lagan hade valt att lägga matchen på grund av det stora intresset). När hallen släcktes ner och spelarna sprang in på planen lös mobilerna från läktaren samtidigt klacken som sjöng. Den upphämtningen Lagan stod för i matchen och hur klacken hejade på sitt lag gav en magisk inramning.

Det räckte dock inte i den matchen, men i den avgörande matchen fick Lagan äntligen, efter fyra års väntan, ta klivet upp i den näst högsta serien. Spelarna, ledare, klack och alla som har följt laget under åren fick jubla och det fälldes en del tårar i den slitna hallen. Den spänningen och stämningen var grymt häftig att få ha tagit del av.

Läs allt om succésäsongen här.

Ingvar Kamprad lämnade jordelivet under 2018. Här en bild från arkivet där en ung Ingvar Kamprad stämplar ut från kontoret.

Anna H Lilliequist, nyhetschef

Så kom telefonsamtalet en söndag förmiddag - bygdens store son och en av Sveriges och världens främsta entreprenörer genom tiderna Ingvar Kamprad hade lämnade jordelivet. Vi hade en plan sedan länge om hur det hela skulle hanteras, vilka som skulle gå in och jobba extra och artiklar med historik var redan förberedda. Som mångårig reporter i Älmhult var jag en av dem som hoppade in och åkte ner till Ikea för att spegla sorgen bland de anställda och bland älmhultsbor överlag.

Min egen relation till Ingvar och några av de möten jag hade med honom speglar jag i en krönika om arbetsmyran som stämplat ut.

Bland annat uttryckte Ingvar en oro vid intervjun när Ikea-varuhuset fyllde 50 år om Ikeas framtid i Älmhult och om hur viktigt det var för honom att hjärtat var kvar där, även den dagen han inte fanns kvar längre.

Ett av de mer udda mötena med Ikeagrundaren var nog ändå på Ekebo i Diö där han var och hälsade på sin kusin och spelade bingo med de äldre.

- Här har man chansen att göra riktigt bra affärer, sa Ingvar och menade att den chansen fick man inte missa.