Just nu pågår bråken om Sveriges regioner. Men få verkar inse hur härligt det är att rita en ny karta. Hur lugnande det är att sitta med papper och penna och dela in den bråkiga verkligheten i trevliga ordentliga avgränsande regioner med eget ansvar.

Om skribenten

Tycker att inget slår en paus vid rastplatsen där man kan veckla upp en rejäl gammal papper..

Om skribenten

Tycker att inget slår en paus vid rastplatsen där man kan veckla upp en rejäl gammal papperskarta. Har alltid papperskarta i resväskan full med prickar över mysiga turistställen att utforska. Anser att GPS och Google maps är fusk!

Här är lösningen, kan den nöjde kartritaren säga och peka på ett papper. En frid sprider sig och om kartritaren har tur kan hen själv bli historisk och berömd på alla möjliga sätt.

Ett underbart sätt att bli ihågkommen.

Allt detta vore toppen om det inte vore för alla dessa besvärliga människor som lever i kartans verklighet. Som stör och bär sig åt. Som inte respekterar kartritarens enorma arbete med utredningar och mätningar och analyser om var gränserna ska gå.

Hur ska en logisk kartritare kunna argumentera med människor som bara pratar om hembygd och självstyre och stolthet över sitt län eller landskap? Det går ju inte.

Ensam och utmattad får kartritaren ligga på nätterna och gnissla tänder i förtvivlan medan drömmen om den perfekta kartan sakta bleknar.

I värsta fall hotar alla kartritares största fasa: en folkomröstning. När idén om folkomröstning väl är planterad hos de motspänstiga människorna finns ingen återvändo. Folkomröstning är ett tåg som inte går att stoppa. Nu eldas känslorna upp till nya höjder och ingen hör längre argumenten från kartritarna.

Från att tvingas möta några få bråkiga kommunalpolitiker måste nu kartritaren träffa massor av vanliga människor. Sjuåriga gulliga flickor, 82-åriga krutgummor och kanske värst av allt; talespersoner för bygder som är laddade med känslosamma argument och vet hur man eldar en folkmassa mot nya kartor.

Vad gör man då? En klok kartritare som varit med förr kastar snabbt in handduken och går vidare till nästa karta. Men nya kartritare förstår inte att det är kört, utan fortsätter envist att kämpa.

Kanske kan man vänta lite med delar av kartan, funderar de. Några år eller så. Då hinner nog motståndet gå över och de bråkiga tröttna. Kanske kan man till och med kompromissa en aning med kartans regioner? Lite grann bara för att få tyst på alla bråkstakar.

Vid horisonten ser kartritaren ännu sin glimrande dröm att få gå till historien som kartans skapare. Men åren går och en bråkig karta vill alla egentligen glömma så fort det går. Utom vissa kartritare.

Ibland när allt känns för svårt drar de ut sina lådor i skrivborden och plockar upp sina gamla kartor.

Och drömmer...