Ida föddes för tidigt och fick dessutom syrebrist, lyckan var total för hennes föräldrar när de slutligen förstod att de skulle få behålla henne.

Att få ett barn som har ett fysiskt handikapp är svårt i sig att ta in men det överbryggs av all den kärlek som man känner för sitt barn.

Mamma Pia berättar om sin frustration över att behöva kämpa för sitt barns självklarheter, allt från att behövda strida för assistanstimmar till att Ida ska komma säkert till skolan.

Som det är nu så åker Ida med en mindre skolbuss där hon är bältad med trepunktsbälte fram till den gamla affären i Tannåker. Där hämtar Länstrafiken upp henne och det är nu problemet kommer.

Busschauffören fäller nu ut rampen och Ida körs upp på den och in i bussen. Ida berättar att det hänt att vissa chaufförer inte vet vad de ska göra nu. Rolf som är chaufför denna dag vet och nu spänner han fast Idas rullstol i golvet, den står stadigt och kommer ingenstans.

Inget trepunktsbälte

Så är det dags att spänna fast Ida, ett bälte kring hennes mage knäpps. Det är allt, något trepunktsbälte finns inte. Skulle bussen krocka så skulle Idas överkropp kastas fram och hon skulle slå i huvudet.

Ida är ofta oroligt, över hur hon känner att hon behandlas när det gäller färden till skolan, men mest är hon arg.

Annons

– Ska jag behöva sätta mitt liv till för att jag måste åka i den osäkra bussen varje dag. Detta handlar inte bara om mig, det kan vara andra som sitter jämte mig som jag tjongar på med min rulle.

Ida berättar också att hennes rulle nu ska in på service, mycket på grund av att det är så trångt överallt som gör att rullstolen tar en hel del stryk.

– Jag vill vara så självständig som jag över huvud taget kan vara och trots att det ska vara tillgänglighetsanpassat i dag så är det inte det. Det kan vara i trångt affärer, dörrknappar som jag inte når även om de är automatiska. Men att jag ska behöva vara rädd när jag åker bussen till skolan är det värsta, säger Ida.

– Det känns som om de skiter i mig och inte bryr sig om mig som en människa, fortsätter Ida.

Ida får frågan om vad hon vill säga till de som tagit beslutet om att inte bevilja henne den mindre skolbussen med bättre säkerhet i för henne.

Inte lika viktig

– De borde tänka mer på mänskligheten. De kanske tänker att de som sitter i rullstol inte är lika viktiga som de som kan gå. Det känns inte som om att de bryr sig om mig, jag känner mig inte trygg när jag åker i bussen.

Ida får också frågan om hon känner att hon blir annorlunda behandlad?

Ida svarar att ja, att folk kan klappa henne på huvudet och gulligulla med henne.

– Jag är tolv, inte tre år. Jag och andra i rullstol är som vilka som helst och vill bli behandlade så, säger Ida.

När Ida till hösten ska börja på Åbyskolan så vet hon ännu inte om hon blir beviljad den mindre skolbussen som hon frågar efter, det har hon inte fått något besked om ännu.

Att det inte är det optimala för Idas säkerhet håller busschaufför Rolf med om.