Modern. Från livets begynnelse är hon knuten till sitt barn. Hon, som först ger livet, därefter kärleken och tryggheten.

Liria Ortiz 4 sätt att hantera relationen

1. Prata.

”Börja med att prata med din mamma. Beskriv hur du känner, vad du har upplev..

Liria Ortiz 4 sätt att hantera relationen

1. Prata.

”Börja med att prata med din mamma. Beskriv hur du känner, vad du har upplevt och vad du skulle vilja ändra på i er relation.”

2. Acceptera.

”Att prata hjälper inte alltid. Kan du istället acceptera din mamma som hon är och släppa tanken på hur du skulle vilja att hon var? Acceptera din smärta över att du inte kommer att få det du vill.”

3. Bryta.

”Man får bryta en relation som inte fungerar, men min rekommendation är att göra det stegvis. Ta en paus och känn efter – ett sådant beslut ska inte fattas i affekt.”

4. Förlåta. (Men bara om du vill!)

”Man måste förlåta säger alla, men jag säger nej, det måste man inte om man inte vill. Det man måste göra är att hitta ett förhållningssätt som gör att det som varit inte fortsätter ställa till det i livet.”

Det är så vår bild av Mamman ser ut och det är också så Helena beskriver sin mamma – först. Som den stora tryggheten. Den hon alltid sökt sig till. Den hon sett upp till.

Men också – den som alltid sett ner. På henne.

Hon är liten. Hon har bäddat sängen, hon gör det varje dag. Hon är en duktig flicka. Men när mamma kommer in i rummet rättar hon till överkastet och flyttar om kuddarna.

Hon är vuxen. Hon har flyttat hemifrån. När mamma kommer på besök känner hon med fingrarna i krukorna och sveper disktrasan över köksbänkarna.

— Det är en ständig känsla av att inte duga. Jag kan alltid göra lite bättre. Jag har nog aldrig hört min mamma, i ett förstaläge, säga ”åh vad bra”. Det har alltid varit ”du skulle ha gjort så här i stället”.

— Det gör att jag har byggt upp ett slags agg mot henne. Även om jag kan sakna henne när vi inte har setts på ett tag, så är det som bortblåst när vi väl träffas, det bara försvinner.

Helena, i dag är hon i 40-årsåldern, har man och barn, hus och fast jobb. Hon har ett stort socialt nätverk omkring sig, älskar att laga mat och bjuda hem sina vänner. Men sin mamma bjuder hon ogärna, trots att de bor relativt nära varandra. Relationen har alltid varit komplicerad – och Helena alltid känt sig kritiserad.

— Jag älskar min mamma och innerst inne vet jag att hon vill mig väl. Men det är som att hon inte tänker efter, som om jag fortfarande är det där lilla barnet som hon måste berätta saker för väldigt tydligt. Ibland har jag funderat på om jag är mindre begåvad eftersom hon pratar med mig på det sättet, den tanken har slagit mig många gånger.

Har det hämmat dig?

— Innan, ja. Men nu, nej, antingen skakar jag av mig det eller så gör jag tvärtemot, bara för att jag blir så arg.

De ses trots allt då och då och hörs någon gång i veckan. Förutom under en period då de helt bröt kontakten eftersom Helena, efter en konflikt, krävde en ursäkt. Det tog tre månader.

— Att inse att man gör fel, det gör inte min mamma. Det har nog jag däremot blivit ganska bra på. Och jag jobbar mycket med mig själv, för att inte göra likadant mot mina egna barn.

Vad säger hon när du kommenterar att hon kritiserar dig hela tiden?

— Att jag inte ska ta allting så allvarligt. Inte göra en så stor grej av det.

Men för Helena har det varit just det, ”en stor grej”. Hon har gått i terapi i perioder, från och till under många års tid, för att komma tillrätta med sitt dåliga självförtroende.

Annons

— Jag har inte gått dit specifikt för detta, men varje gång har det mynnat ut i min relation till min mamma och hur osäker jag känner mig.

Känner du dig älskad?

Helena drar på svaret innan hon formulerar orden.

— Ja, jo, men det gör jag, innerst inne. Men mest av allt känner jag frustration. Varför kan hon inte bara vara vanlig?

Vanlig. En vanlig mamma. Vem är det? Är det sådana som jag? Eller sådana som du?

— Det finns så otroligt många myter kring hur mammor är. En mamma är alltid kärleksfull och stöttande. En mamma finns alltid där för en, bryr sig om och håller ihop familjen, säger Liria Ortiz.

Hon är psykoterapeut och författare till boken ”Jag och min mamma” (2013). En bok hon närmast såg sig tvungen att skriva eftersom dessa myter, enligt hennes erfarenheter, långtifrån alltid stämmer.

— En mamma kan vara precis tvärtemot alla myter. Men att acceptera det på individnivå, att min mamma är på det här viset och inte på det vis jag vill, det är jättesvårt. Och det som är så sorgligt är att det orsakar väldigt mycket lidande.

Mammor som ständigt tar parti för någon annan, mammor som sviker, som aldrig bekräftar, som letar fel och brister, som ljuger eller som är alltför narcissistiska. Liria Ortiz har mött dem alla – eller åtminstone döttrarna till dem, de som vittnar om när det brister i vårt livs viktigaste relation.

— Vi knyter an till våra mödrar för att vi behöver dem för att överleva, det är den biologiska regeln. Mammorna är våra första rollmodeller, våra referenspunkter. Men med socialiseringen kommer alla myterna och bilden av hur en mamma ska vara, säger hon.

Myterna sluter sig kring modern – men det är på dottern skulden faller.

— När ens mamma inte stämmer in i bilden, anstränger man sig mer. Då kanske mamma gör som alla andra mammor, det är i alla fall det man föreställer sig.

— Det är väldigt lätt för en mamma att säga att dottern inte vill ha något med henne att göra och med det säga att felet ligger hos dottern. Det är väldigt sällan man ifrågasätter hur man varit som mamma.

Varför då?

— Jag tror att det gör för ont.

I stället, säger Liria Ortiz, är det ofta dottern som får stå till svars. Varför kan hon inte bara förlåta? Varför anstränger hon sig inte lite mer?

Måste man älska sin mamma?

— Nej, jag tror inte det. Jag hade en patient vars mamma varit förfärlig men som ändå kände sig tvungen att älska henne. Vilken lättnad det var när vi pratade om det och jag sa, 'nej det behöver du inte'. Det man däremot behöver göra är att hitta ett förhållningssätt till sin mamma. Men att faktiskt våga säga, att nej, jag älskar inte min mamma – det är otroligt starkt.

En mamma då – måste hon älska sitt barn?

Det är också en svår fråga. Men nej, jag tycker inte det. Barn kommer till på många olika sätt och är inte alltid önskade. Biologi har också sina undantag, ibland kommer inte anknytningen igång. Däremot har man alltid ansvar för att ta hand om sitt barn, men man behöver inte tvinga sig att känna kärlek.

Helena tror inte att relationen till hennes mamma kommer att förändras. Men önskan finns där.

— Jag skulle så gärna vilja att mamma kom in och satte sig ner i mitt kök och bara tyckte att jag dög. Att mitt liv duger.

Att hon bekräftar att det du gör är bra?

— Ja, och om det inte är det, att hon stöttar mig ändå. Jag vill inte behöva vara en duktig flicka. Jag är inte duktig, jag gör mitt bästa. Och det måste räcka.

Helena heter egentligen något annat.