Utan att känna till detaljerna i ärendet så är det ändå lätt att förstå den hjälplöshet och den utsatthet som mamman befinner sig i. Hon vädjar om faktisk hjälp med att få stopp på mobbingen av sin dotter men får inget annat än hänvisningar till gällande regelverk och att skolan redan gjort vad som ankommer på den. Det hjälper sannerligen inte henne i den situation som hon befinner sig i. Hon och hennes dotter behöver som jag ser det all tänkbar hjälp nu och inte i morgon eller nästa vecka. Hon behöver den nu.

Hur kan man som rektor för den aktuella skolan och som lärare i den aktuella klassen känna sig nöjda med vad som gjorts för att få stopp på eländet och vad har man faktiskt gjort? Och hur kan man med denna ”ryggsäck” lägga sig och komma till ro och sömn på kvällen? Det vittnar verkligen om minst sagt dåligt ansvarstagande.

Det gäller i detta fall en ung flickas fortsatta liv. Att helt strunta i hennes välbefinnande på det sätt som skett trodde jag inte var en av de uppgifter som åvilar rektor och lärare och inte heller direktionen över dem. Jag trodde att de fanns där förutom som kunskapsförmedlare även för att på alla sätt sörja för elevernas säkerhet, välmående och utveckling.

För alla oss utomstående ter sig beteendet från lärarhåll synnerligen märkligt och slappt. Nog skulle väl en kraftfull åtgärd ha satts in direkt så snart förhållandet blev känt för läraren. Om tillsägelse att upphöra ofreda en annan elev inte efterlevs så vore en lämplig åtgärd enligt min uppfattning att mobbarna stängs av en kortare tid eller omplaceras till en annan klass. En annan åtgärd är att sammankalla elever och föräldrar och då med skärpa göra klart för vad som gäller. En tredje åtgärd vore att mobbarnas föräldrar får reda på att just deras son eller dotter är en av dem som trakasserar andra elever. Den mobbade skall så långt som möjligt inte behöva byta klass.

Annons

Alltså, alla ni som har ledningsfunktioner inom skolan: Sätt ner foten och gör fullständigt klart för alla vad som gäller. Undfallenhet och flathet är ingen väg framåt.

Bertil Kälebo