Det är inte bara spelet som blir snabbare, utan även relationer mellan spelare och föreningar tenderar att bli kortare. Spelarna är mycket mer ombytliga där man har lättare för att byta miljö i och med klubbyten var och varannan säsong. Det som snabbade på hela denna utveckling var definitivt den så kallade ”Bosman domen” genom den belgiske fotbollsspelaren Jean-Marc Bosman som i domstol 1995 fick igenom att spelare med utgående kontrakt inom EU skulle få rätt att lämna gratis för annan klubb.

Detta gäller såklart även andra sporter som vår hockey och skillnaden mellan när jag och Danne Håkansson spelade är väldigt stor, omsättningen på spelare i lagen är väldigt mycket större nu än för 15 år sedan.

Här tror jag dock att Troja går en del emot strömmen med sina spelare som stannar länge och är väldigt lojala mot sin moderklubb, eller åtminstone den som man fått sin fostran i.

De tyngsta namnen i truppen just nu är såklart Daniel Trucken Karlsson och Mattias Nilsson som båda passerat 500 matcher för sitt kära Troja för ett bra tag sedan. Utmanare till de båda är givetvis Mattias Åkesson som för ett tag sedan passerade 400 matcher och därefter skuggar Alexander Edström på sina snart 250 matcher i den röda dressen. Därefter följer både Jonatan Nielsen och Anton Johansson som när denna säsong är slut kommer närma sig de 200.

Annons

En stabil ryggrad i föreningen som man kan bygga kring är ju det första man tänker på, nästa är att det är ett väldigt bra betyg till IF Troja-Ljungby som är så pass attraktivt att spelarna väljer att stanna kvar trots lockrop från andra ställen. Det är det många som ska ta åt sig cred för, allt från ledare, sponsorer, publik och andra anställda.

Under några av mina säsonger i Tyskland spelade jag i tre år tillsammans med en tysk i Berlin som till slut gjorde 20 raka säsonger för sitt lag, Eisbären Berlin. Vi blev väldigt bra kompisar jag och Sven Felski (det är vi fortfarande), och historien med honom gör det mer intressant än bara de cirka 1 000 matcherna han gjorde för sin klubb. Född och uppväxt i gamla Östberlin så gjorde Sven ett antal olika resor under sin karriär.

Den sportsliga resan där han startade som konståkningskille i gamla Sportforum Berlin (anabolfabriken som det också kallades) där han sedan via ishockeyns juniorlag och till slut A-lag och ett antal säsonger i det tyska landslaget kom att gå väldigt långt sportsligt i sin hockeykarriär. I och med denna hockeykarriär så gjorde han också en resa ekonomiskt, att spela professionell under 20 år är såklart gynnsamt för plånboken och stort för en enkel kille från stadsdelen Hohenschönhausen.

Den största resan som han ändå gjorde är den politiska där han som liten kille spelade för sitt Dynamo Berlin i Östtyskland som med allt hysch och smyg med Stasi och därtill små resurser ska ställas i relation till hans sista säsonger i ett nybyggt arenakomplex Mercedes-Benz Arena som tar 17 000 åskådare i ett modernt Berlin och med enorma möjligheter och faciliteter.

Men hela tiden under denna period så valde han att stanna kvar för sitt kära Eisbären, lojaliteten var för honom inte bara ett klubbmärke. För hans del var det även som symbol för alla de fans som klubben hade kvar sedan ”Dynamo” tiden, han var en modell och förebild vilket nästan gjorde det omöjligt för honom att byta bort och lämna. Han var en ”Ossie”, östkille, i blodet.

En sådan karriär är lite annorlunda jämfört med många av de snabba och ibland hastiga övergångar som sker mellan och under säsongerna i dagens hockey och det blir givetvis väldigt svårt att upprepa, kanske mest på grund av den väldigt speciella historia som ligger bakom.

Pelle Svensson, Trojas tränare