Jag uppskattar att vår tv-soffa är tillräckligt lång så att hela familjen får plats.

Att jag har en trädgård på 1 200 kvadratmeter där jag kan härja fritt (nästan) och att det inte har blåst så mycket i höst som det gjorde förra året.

Jag uppskattar när solen plötsligt tittar fram bakom molnen på en gråmulen himmel och när talgoxarna illmarigt tittar in genom fönstret och undrar om jag möjligen har någon mat till dem.

Det finns många små saker att uppskatta när man börjar fundera på det.

En solig vinterdag när det gnistrar i snön är oslagbart, men allra bäst gillar jag nog ändå våren med alla förväntningar och känslan av att man har flera månader av vår och sommar framför sig. Tänk vilka möjligheter!

Det är de små sakerna i vardagen som utgör den större delen av våra liv, men det finns förstås andra, mer avgörande händelser där vi kan hitta saker att uppskatta. Som att vi lever i en demokrati. Att vi har ett välfärdssystem där skolmat, läkarvård och tandvård är gratis för barn och ungdomar, för att ta några exempel.

Annons

Det här året börjar gå mot sitt slut och det gör också trädgårdsåret 2015. I en serie krönikor har jag haft min trädgård som utgångspunkt i mitt resonemang. I trädgården finns alltid någon tanke att hämta och spinna vidare på.

Trädgården är en plats att få utlopp för sin kreativa ådra och en plats där man kan räta ut frågetecken och tankar. Växterna är tålmodiga lyssnare som inte avbryter utan låter varje tanke få det utrymme den behöver.

Ofta har ett till synes stort problem kokats ner till något lösbart efter några timmar i sällskap av växterna.

Du har säkert din plats där du löser upp knutar. Kanske någon helt annan plats än en trädgård. Huvudsaken är att det är en plats som passar dig.

Och en sak till. Visste ni att en ek kan bli 1 000 år? Det är en svindlande tanke. 1 000 år! Det förflyttar oss tillbaka till slutet av Vikingatiden.

En ek som alltså kom ur ett frö på 1 000-talet kan fortfarande stå kvar på samma plats och beskåda oss människor och hur både vi och landskapet har förändrats under alla dessa år. Tänk om träden kunde tala. Tänk vad en ek hade haft att berätta.

Det finns ekar i dag, som fanns även på Carl von Linnés tid, alltså på 1700-talet. Samma träd då som nu. De står där tysta och stolta och ser oss människor rusa på där nedanför.

De gamla träden är en länk mellan dåtid och nutid. De binder samman oss med våra förfäder. En sådan tanke uppskattar jag.