Jag har genom några år varit god man för en äldre person som har mycket dålig hälsa och som åker in på ett flertal besök på både vårdcentral och lasarett varje månad för behandling av läkare.

Han bor på en mindre ort i kommunen och har hemhjälp var tredje vecka i två timmar vilket i mina ögon inte räcker. Han har även i flera år haft boendestöd varje vecka för att han ska kunna komma ut på en promenad eller få hjälp med småsysslor. Han klarar inte att gå ut själv på grund av ångestproblematik och hjärtproblem.

Hans enda kontakt utåt är boendestödet och jag, hans goda man. Han har inga besök av anhöriga eftersom de bor långt bort och har inte haft det på flera år. Förra veckan fick han ett beslut från kommunen att man hade dragit in beslutet om boendestödet på grund av besparingar.

Hur tänker man egentligen?

Man tar ifrån honom hans enda kontakt med omvärlden. Nu kommer han inte ut på promenad längre. Han klarar det inte själv på grund av ångesten.

Jag, före detta ledamot i socialnämnden, skäms över det sätt vi behandlar våra äldre och handikappade på. Vi måste få en ändring på detta.

Hur kan man gå in och planera ett bibliotek på 100 miljoner kronor när vi inte kan ta hand om våra gamla.

Jag undrar - vill vi ha det på det sättet?

Jonna Nielsen, Alternativet